 | Innehåll - Akvarier |  |
| Logga in | |
Glömt ditt lösenord?
|  | Artiklar - Akvarier |  |
Foder
Risker med färskfångat levandefoder, del 2:3
Skapad av Christina Ghiasvand
Första delen innehöll några generella råd kring hur man bör se upp vid fångst av levandefoder och hur man kan förbehandla den innan utfodring med densamma. Denna del skildrar de olika parasiternas egenheter och hur fiskarna drabbas av dem. Maskar är inte med här, dessa presenteras i sista delen.
Trichodina
Trichodina är ett hjuldjur som hör till gisseldjuren (ciliaterna[1]). Det finns ett flertal arter av Trichodina som hör hemma i sött och salt vatten, vilka kan ge upphov till problem i akvariesammanhang. Det är frågan om ett planktoniskt levande encelligt djur som man knappast kan undvika helt att få med sig hem tillsammans med färskfångat levandefoder. De kommer ofta in tillsammans med hydror. Vanlig parasit i dammar. Man har i vissa planktonprover kunnat påvisa massförekomster som lever på vattenloppor och hoppkräftor. Själva parasiten drabbar alla fiskarter, är alltså ej artspecifik som t.ex. vissa sugmaskar är. Det finns över hundratalet beskrivna arter som drabbar inte bara fiskar utan även amfibier, kräftdjur, mollusker, insekter och andra djurgrupper. Parasiten livnär sig på vävnader hos värddjuret, men ställer sällan till med några nämnvärda skador under normala eller optimala skötselförhållanden. Trichodina räknas alltså som svaghetsparasit, eftersom den kan förekomma i akvarievattnet utan att ge problem. Svaga individer eller individer försvagade av stress, temperaturchocker, dålig skötsel eller felnärda fiskar kan drabbas i ökad grad. För det mesta sätter sig parasiten på hudpartier som redan tidigare är skadade, alltså tidigare drabbats av andra parasiter. De tränger egentligen inte in i huden som vanliga parasiter, de håller sig mest på hudytan och äter där bakterier som "simmar förbi" eller befinner sig på hudytan. P.g.a. att djuret hela tiden har en snurrande rörelse, ställer dess hakar till skador genom att slita loss små hudbitar från huden eller gälarna. Djuret kan även livnära sig på sådana lossryckta hudbitar. När huden skadas förstörs en viktig sjukdomsbarriär hos fisken, förutom det faktum, att några av parasiterna även klarar av att tränga in djupare i huden och ställa till skada även där. Parasiten lossnar ibland och förflyttar sig genom ständig rotation till en annan plats eller ett annat värddjur. Trichodina kan förbli frisimmande utan värddjur ca. 24 timmar (enligt några förf. 36 timmar eller längre) och kan under denna tid angripa en ny fisk. Fortplantning sker genom delning. Bara massiva infektioner eller infektion på ett mycket försvagat djur kan ställa till någon nämnvärd skada, men leder då oftast till döden.
När man diagnosticerat förekomsten kan man med fördel behandla alla fiskar i akvariet. Symptomen är mjölkaktig, något vitblåaktig beläggning, snarlik den för andra hudgrumlare, men med starkare drabbade gälar än övriga hudpartier. Angripna fiskar magrar av och snappar efter luft vid vattenytan. Gälarnas lameller klistrar nämligen gärna ihop sig p.g.a. onormal cellförökning och slutar därför att fungera normalt. Trichodina förekommer ofta tillsammans med vita-pricksjukan.
Tetrahymena
Tetrahymena är ett gisseldjur som liknar Trichodina och som man minst lika ofta som dessa släpar med sig in i akvariet efter att ha fångat färska planktondjur. Tetrahymena förekommer i sött vatten och räknas på samma sätt som Trichodina till svaghetsparasiterna. Saltvattensmotsvarigheten heter Uronema marinum. Särskilt vanlig är Tetrahymena corlissi eftersom det är den enda art som parasiterar på vattenlevande ryggradsdjur såsom fiskar och amfibier. Andra arter har hittats på andra värddjur, även om fiskarna i ditt akvarium inte är de optimala värddjuren för respektive parasit, så kan dessa ändå infekteras från dessa källor. Tetrahymena har hittats på djur såsom Tubifex, röda mygglarver, moskito-larver, landsniglar, fiskar och amfibier. Det finns alltså många olika djur som kan bära på den här typen av parasit.
När Tetrahymena-parasiten träffar på ett försvagat djur bosätter den sig på dess hud eller gälar och börjar knapra på vävnadsytan. Sjukdom drabbar i främsta hand redan med bakterier eller andra parasiter drabbade fiskar, som en sekundärinfektion således. Under optimala akvarieförhållanden ställer Tetrahymena knappast till med några problem. Symptomen hos insjuknade fiskar är som vid en Chilodonellainfektion och drabbar huden och gälarna som snabbt slutar fungera som de skall. Förutom på hudbeläggningen så kan man känna igen sjukdomen på att fiskarna gärna skrubbar sig på underlag och föremål.
Hydror
Hydror, även kallat medusor, är mycket vanliga i utomhusdammar. I havet är de vanligt förekommande parasiter sittande på i bottennärhet levande djur såsom drakhuvudsfiskar, olika hajar och stenfiskar. I akvariemiljö koloniserar de emellertid inte på fiskar. Man får istället in hydrorna via vattenloppor och hoppkräftor. I akvariesammanhang förekommer hydrorna främst i saltvattensburkar, men även i sötvatten, då de släppts in via fodret. Hydrorna äter det plankton som då finns i karet och utgör på så sätt om de är många, foderkonkurrens till fiskarna. De angriper däremot inte vuxna fiskar eller större yngel och parasiterar inte heller på deras hud, vilket ibland påstås. Däremot så kan hydrornas fångstarmar skada och även döda små fiskyngel med hjälp utav de därpå sittande nässelcellerna. Men det är inte frågan om mekaniska skador som ställer till problem för små yngel, utan det är dess giftverkan som är det farliga. Även något större fiskyngel, som p.g.a. sin storlek inte kan fångas och dödas, får utstå nässelgiftets förlamande och brännande effekt när de kommer i beröring med hydrornas fångstarmar.
Hydror är en typ av nässeldjur som tyvärr inte är särskilt ovanliga i ett akvarium efter matning med viltfångade foderdjur. Man kan med blotta ögat se dem klänga på rutorna eller på växterna, som mm- till nästan centimeterlånga, ljusbruna eller grönaktiga stavformiga polyper. Hydrorna sitter oftast fast på akvarierutorna eller på växter, men kan även lika gärna sväva fritt i vattnet. Hydran har även förmågan att samla gaser i små blåsor i den basala delen, vilket gör att den får ytterligare flytförmåga (Burnett 1973).
Man kan inte förhindra att det släpps in hydror när man matar med viltfångat, levande plankton. I de kar där man regelbundet matar med levande foderplankton, kan man ofta se polyperna sitta här o var på akvariets rutor. Det kan vara skönt att veta att dessa hydror, som även (aningen felaktigt) kallas medusor, inte kan överleva särskilt länge i akvariet. De förökar sig inte heller utan tillförsel av färsk levande föda! De enskilda polyperna lever på sin höjd en vecka ungefär. Problemet uppträder mest efter utfodring med levandefoder och försvinner inom kort när man slutar med sådan utfodring. Hydrorna behöver levande plankton (cyklops, bosminer, artemia osv.) för att överleva, de hungrar helt enkelt ihjäl efter en tid när man slutar utfodra med sådant. Att utfodra emellanåt med levande foder kan göra att hydrorna dyker upp och förökar sig, men det brukar i allmänhet inte utgöra något problem. I odlingsakvarier får man emellertid se upp med detta!
Vill man mata med viltfångade cyklops och annat nyttigt, så får man helt enkelt frysa ned fångsten före utfodringen. Då dör de polyper man fått med sig i fångsten, men även de redan i karet befintliga, nämligen p.g.a. foderbrist! De äter som sagt enbart levande foder[2]. Man behöver även ta hänsysn till ett annat problem i samband med hydror: P.g.a. det faktum, att när man väl släppt in hydror, är det lätt att få igång en förökning när man vid ett senare tillfälle återigen matar med levande plankton. Det gäller att göra uppehåll på minst en vecka för att svälta ut de återstående hydrorna. Sedan kan man mata som vanligt igen. Med egenodlade foderdjur slipper man givetvis problemet redan från början.
Man kan även före matning med viltfångat foder låta fångsten stå några timmar eller ett halvt dygn i en plasthink i ett svalt utrymme. Då avsätter sig de fritt svävande polyperna på hinkens väggar och man kan hälla av vätskan med foderdjuren. Det finns dock två problem med denna metod: Risken finns, att det fortfarande kan finnas hydror i vattnet, samt att fodrets näringsvärde sjunker med tiden fram till utfodringen.
Det är bättre att ta till naturliga fiender än kemiska vapen! Makropoder äter hydror, troligen är dessa fiskar oemottagliga för nässelgiftet eller irriteras inte av nässelcellerna som sitter på hydrans fångstarmar. I Akvariets Lexikon av Riehl & Baensch anges att "Tricogaster-arter äter hydror". Inte heller Hypancistrus- eller Ancistrusyngel besväras av nässelgiftet, dessa malars yngel och ungfiskar äter hydror med stort behag! Medicinering mot hydror är knappast nödvändigt.
Kuriosa: I havet finns det hydror som lever som "superparasiter", alltså som lever som parasiter på andra parasiter som sitter på någon fisk. Inte ens parasiterna får vara ifred för varandra! Rätt åt dom rackarna, eller vad säger ni?
Inte bara "hydror":
Betydligt farligare än hydrorna är de parasitiska djuren Hydrichthys och Nudiclava, som ibland förekommer i akvarier och felaktigt identifieras som Hydror. Den här parasiten kommer inte in med levandefoder utan förekommer endast på vildfångster av fiskar. Dessa polyper saknar i många fall tentakler, vilket hydrorna alltid har. Även om Hydrichthys och Nudiclava kan ställa till med stora skador, anses den endast mycket sällan förorsaka dödsfall bland de drabbade djuren. Det är onödigt att utföra någon behandling i själva akvariet, eftersom spridningsvägarna i vilket fall som helst är avbrutna i akvariemiljö.
Bakterier
Bakterier får man alltid med sig med färskfångat levandefoder, detta går inte att undvika. Har man robusta fiskar med intakt immunförsvar är detta i allmänhet inget att oroa sig för. Tyvärr så händer det emellertid titt som tätt, att fiskar insjuknar och oftast dör efter att ha smittats av sjukdomsframkallande bakterier som släpats in med färskfångat foder. Dessutom så hinner akvaristen sällan parera med rätt medicinska preparat, innan bakterien tagit kål på fiskarna. Tråkigt nog så har de infektioner jag sett efter matning med färskfångat foder ofta varit av den mest elakartade karaktären med röda sårigheter. Tyvärr så är bakterier överlevnadsspecialister och därför mycket toleranta gentemot variationer och extremvärden ifråga om temperaturer och andra miljöbetingelser såsom osmotiskt tryck och pH-värde.
Hos friska fiskar är immunförsvaret anpassat så att det kan oskadliggöra även nya och okända bakteriestammar. Toleransen därvidlag är högre hos fiskar som kommer från stillastående vattendrag där bakteriekoncentrationerna normalt är högre, än för fiskar som stammar från snabbt flytande vattendrag såsom strömmande bergsbäckar. Även substratlevande fiskars immunförsvar är högre än frisimmande fiskars. De substratlevande fiskarna är vana vid att ständigt återbilda sina skyddsbarriärer när de hela tiden skrubbar sig mot någonting. Frisimmande fiskar är särskilt känsliga för hantering vid omflyttning. Är fiskarna försvagade av stress och andra faktorer, eller om det är frågan om särskilt virulenta[3] bakteriestammar, då blir det också genast litet värre. Likaså om fiskens immunförsvar är sänkt p.g.a. (medvetna) odlingsbetingelser eller inavel. T.ex. så tål många diskusar och andra ciklider nytillkomna bakterier dåligt, eftersom de ofta hållits under mycket speciella förhållanden vad det gäller vattenkvalité och vattenkemi. Likaså är beredskapen inför att tåla virulenta bakteriestammar starkt nedsatt hos många kommersiellt odlade levandefödare, vars immunförsvar redan är högt belastat. Då kan det vara bra att höra med andra akvarister om just den damm du tänkt fånga ditt foder i, tidigare har gett problem. Tyvärr så är bakterier en alltför vanlig orsak till snabb och i många fall obotlig massdöd efter utfodring med färskt levadefoder. Här kan jag egentligen bara rekommendera testutfodring i ett inte så viktigt akvarium, innan du matar dina dyrgripar med detta. När fiskarna drabbas av bakterier från den här typen av källor, så verkar det enligt de flesta rapporter inte ske någon artspecifik skillnad, de verkar slå till utan särskild urskiljning, likaså på yngel såväl som på vuxna fiskar. Man kan även utsätta foderdjuren för olika anti-bakteriella medicinkurer.
En annan sak som bör nämnas i sammanhanget är att många potentiellt sjukdomsframkallande bakterier lever i bottensediment och slam där de livnär sig på diverse organiska ämnen. Fiskarna kommer normalt inte i kontakt med dessa saprofytiskt levande bakterier. För att fiskarna skall bli sjuka krävs att bakterierna transporteras fram till dem på något sätt. Man brukar säga att sådana här bakterier är fakultativt patogena. Här gäller det alltså att inte dra för nära bottnen med håven! I allmänhet räcker dock den friska fiskens normala immunförsvar till att bekämpa även dessa bakterier.
Vibrios
Vibrios är en sjukdom som beror på infektion av en speciell typ av gramnegativa bakterier, kallade Vibrio. Det finns flera arter som infekterar söt- och saltvattensfiskar och som har påvisats i fiskfoder. De flesta Vibrio-arterna behöver salt (NaCl) för sin utveckling, därför infekteras företrädesvis salt- och bräckvattensfiskar. Hos dessa fiskar räknas Vibrio som den mest vanliga förorsakaren av svårartade hudsår. Hos sötvattensfiskar är symptomen desamma. Bakterien drabbar mest försvagade djur. Vibrios är inte så lätt för en lekman att särskilja från andra yttre och inre bakteriella infektioner. Det uppträder förutom de sedvanliga tecknen för bakteriell infektion på hud och inre organ, rätt ofta bölder som när de spricker upp frilägger muskulatur och annan vävnad. Fettlever är inte ovanligt tillsammans med Vibrios. Bakterien smittar troligen på flera sätt: efter att den upptagits via tarmkanalen, men det räcker även med att den förekommer i vattnet. Obehandlad är denna sjukdom mycket smittsam och leder till ett mycket snabbt sjukdomsförlopp som för det mesta leder till döden. För att bota redan infekterade fiskar så kan man använda sig utav Antibiotika, Sulfonamider eller Nitrofuran. Det senare kan erhållas receptfritt och ingår i t.ex. Nifurpirinol m.fl. preparat som finns att köpa i akvariehandeln. Gör enligt bruksanvisningen för respektive preparat. Har man samtidigt möjlighet till att UV-filtrera akvarievattnet är detta till hjälp för de drabbade fiskarna och de återhämtar sig snabbare.
Man har påvisat nedsmittning av söt- och saltvattensfiskar efter utfodring med torrfoder, men även enligt vissa källor efter att foder varit nedfryst. Helt säkert är dock att levandefoder utgör en smittorisk. Det rekommenderas att man istället upphettar fodret för att undvika smitta av denna typ. Bor du nära havet så är risken stor att man kan få in det här i akvariet, men inte när man fångar foder i fiskfria branddammar inåt landet. Helst så bör man överhuvudtaget försöka undvika att fånga foderdjur i vattendrag där det finns fisk.
Branchiomykos
Svampinfektioner kan uppträda på tre sätt: Inre, yttre och som branchiomykoser. Det sistnämnda är en sjukdom som gör att gälarna förstörs av en svampart av typen Branchiomyces. Denna är mycket vanligt utbredd i Europeiska vatten, men förorsakar sällan sjukdom. Problemet består i att svampen parasiterar på gälarnas lameller och stoppar till så att gälarna inte kan fungera längre. De drabbade fiskarna har en hög dödlighet. Gälarna ser gråbleka ut och kan uppvisa blodutgjutningar och vita beläggningar. Fisken har symptom på syrebrist. Svampens sporer sprider sig via blodet till alla inre organ, men de vidareutbildas inte där. Endast gälarna angrips. Sjukdomen angriper endast försvagade djur, men där är dödligheten 100%. I välskötta akvarier uppträder normalt inte denna sjukdom, men man kan i undantagsfall släpa in det när man fångat levande plankton från dammar och andra vattendrag där det förekommer fiskar. Särskilt varnas inför starkt nedsmutsade vattendrag (och för akvarier i detta skick!).
Inre svampinfektioner (Ichthyophonus, Aphantomyces)
Det här sjukdomstillståndet nämner jag mest för fullständighetens skull, eftersom det mest har varit ett problem som drabbat forellodlingar, laxodlingar och liknande, där man utfodrat med planktondjur och smittade foderfiskar. Själva sjukdomen förekommer emellertid också utan inblandning av levande foderdjur i hobbyakvarier, då med fiskar som smittväg. Dessa sjukdomar sprider sig genom att fisken upptar smittade foderfiskar eller andra foderdjur. Parasiterna samlar sig i cystor i fiskens organ eller muskulatur. Man kan hitta dessa respektive svampar av typen Aphantomyces i huden, muskulaturen, ögon och hjärnan. Aphantomyces smittar via huden och tränger in genom denna in i fisken. Vid inre svampinfektioner av en del arter av svamp kan dessa kapsla in sig lokalt (liknande fisktuberkulos), för andra arter (särskilt när det drabbar plattfiskar) så breder dessa cystor ut sig i hela kroppen.
Ingen av de nämnda svamparna smittar via torrfoder, fodret måste vara färskt eller nyligen avlidet. Man rekommenderar därför upphettning generellt före utfodring av alla slags foderdjur fångade i havet. Sjukdomen är obotlig och dödlig. Sötvattensfiskar saknar immunförsvar inför dessa infektioner och därför kan det inträffa massdöd då dessa drabbas. Även tropiska saltvattensfiskar kan få den här sjukdomen. Infektioner med Ichthyophonus förekommer oftare än infektioner med Aphantomyces. Båda har påvisats uppträda efter att akvarie- eller dammodlad fisk har ätit upp fiskar som lämnats kvar efter att de dött. Till symptomen räknas tumlande simrörelser, avmagring, utspärrade fjäll (som vid bukvattensot), krökt ryggrad och inflammationer i de inre organen. Själva det drabbade organet krymper då ihop till en liten rest, det förekommer även talrika knutor i alla vävnader. Själva svampen skiljer sig inte mycket åt från fisktuberkulosen, när man tittar i mikroskop, den har bara ett extra hölje innanför bindväven som (den oftast kulformiga) svampen bildar.
Mixosporea
Mixosporea är flercelliga parasiter som koloniserar kallblodiga ryggradsdjur av alla slag, men framför allt drabbar fiskar. Av praktiska skäl brukar man räkna in dem bland de encelliga djuren. Den här typen av organism är i akvariesammanhang väl mest känd som den organism som förorsakar svarta fläckar hos diverse ciklider. I senare skede uppstår svårläkta sårnader.
Några arter från denna djurgrupp smittar via Tubifex och annat sötvattensplankton. Man kan tyvärr inte förhindra helt att man får med Mixosporea när man fångar levandefoder, men organismen anses endast spela begränsad roll som infektionskälla i akvariemiljö. Förutom genom upptagning via foder så smittar detta (eventuellt) via hudkontakt och via gälarna. Parasiten genomgår flera utvecklingsstadier i värddjurets kropp och transporteras via blodet runt till alla organ. Hela kroppen på både in- och utsidan av fisken kan drabbas av infektionen. Man kan t.ex. hitta vita knutor på kroppsytan, då rör det sig ofta om en relativt harmlös Myxosporidieinfektion. Man kan försöka skära av knutorna och hoppas på att det inte smittar vidare. Andra sjukdomstillstånd som beror på infektion med denna organism eller dess knutor är tyvärr ej möjliga att behandla. Cystor som uppträder på större fiskar kan man dock försöka skära av med skalpell och därefter skölja med rikligt med friskt vatten. Det verkar som om mellanvärdar saknas i akvariemiljö, för att denna sjukdom skall kunna spridas vidare där.
Det saknas verksamma preparat mot denna sjukdom, särskilt dödlig är den då den drabbar muskulaturen. Lindrigt insjuknade djur kan ibland hjälpas med att man använder UV-filtrering av vattnet. Även som profylax rekommenderas UV-behandling, de frisimmande sporerna avdödas och blir overksamma. OBS: Det krävs en minimieffekt på minst 30 Watt på lampan för att sporerna skall kunna avdödas fullständigt.
Faktakällor, se del 1 av artikeln.
[1] Cilie = tråd. Cilie är ett annat ord för gisseltråd.
[2] Enligt en rapport av Suppes & Meyer 1975 så klarade polyper av arten Polypodium sig levande sålänge som 35 dagar utan att äta, även då planktonföda fanns att tillgå. Man tror att de kan livnära sig på äggula som den kan tillgodogöra sig när den kalasar på fiskrom, t.ex. från stör (enligt forskaren Raikova).
[3] Med virulens menas det antal bakterier som behövs för att en infektion skall kunna ske, för några bakterier är detta antal mycket lågt, för andra bakterier går det åt hundratusentals för att sjukdom skall uppstå.
Till artikelindex |
|
