 | Innehåll - Akvarier |  |
| Logga in | |
Glömt ditt lösenord?
|  | Artiklar - Akvarier |  |
Fiskar
Fiskar som föder levande ungar XI forts.: Tandkarpar (14)
Skapad av Christina Ghiasvand
14. Xiphophorus
En underfamilj vars enskilda företrädare inte har något enhetligt utseende, detta gäller särskilt för de otaliga avelsformernas färger och mönster. Precis som för flera andra underfamiljer inom ungfödarna är det alltfler som vill upphöja de många lokalformerna till artstatus. Det rör sig emellertid inte om några genetiskt isolerade grupperingar, så därför kan man verkligen ifrågasätta dessa bemödanden till finsystematiska avgränsningar. Detta gäller i synnerhet för de många svärdbärarpopulationerna. Genom fotografisk presentation eller annat avbildande försöker man ge sken av att alla hannar i respektive population ser ut på ett visst sätt, eller åtmindstone är snarlika varandra på det ena eller andra sättet. I verkligheten utvecklas bara några få hannar till färggranna extremer, dominanta alfa-hannar, vilket också kan observeras inom akvariestammarna. Gemensamt har de dock att alla hannar är utrustade med ett för respektive underfamilj typiskt gonopodium. Detta förhindrar emellertid inte att artöverskridande parningar och fortplantningar sker, både ute i naturen och i akvariemiljö. Detta faktum har utnyttjats för att få fram diverse olika svärdbärare, platyer och annat. Exempelvis så kan man nämna naturhybrid-populationen X. alvarezi x X. helleri samt flera ytterligare kända naturhybrid-populationer i norra Mexico (Meyer 1979). De enskilda företrädarna för "arterna" bebor atlantiska flodsystem från norra Mexico upp till Honduras.
För svärdbärare gäller att i regel motsvarar svärdets längd minst 2/3 av kroppslängden. En del arter av svärdbärare är inte så stora som helhet eller har enbart små, antydda svärd, exempelvis Montezuma-svärdbäraren respektive Pygmé-svärdbäraren. Platyer och mollyer med svärd finns också. Hög och jämn temperatur är inte bra för hälsan hos någon svärdbärare. Det optimala temperaturområdet ligger mellan 18-30 grader C, varvid lägre temperaturer nattetid eller någon månad per år inverkar positivt. Svärdbärare är också bra fiskar för en utomhusdamm, observera då att man bör vara försiktig vid uppfångandet - en långsam tillvänjning vid förhållandena i inomhusakvariet rekommenderas! Utfodringen bör vara rätt kraftig, det är rörliga fiskar. De är inte särskilt kräsna.
Man finner ofta svärdbärarna i lugna avsnitt av rörliga vattendrag. I de olika svärdbärar-biotoperna har följande vattenvärden uppmätts (extremvärden inom parentes): Temperatur 23-27 (32) grader C, pH 7,2-8,1, KH 3-14, GH 3-13 (25), Syremättnad 16-22 mg/l samt Nitrit 0 mg/l. Med möjligt undantag för Xiphophorus clemenciae så kan man hålla dem alla i relativt hårt vatten.
En intressant omständighet, som beskrivs i Helmut Pinters bok om fiskodling, är att förrådsbefruktningen kan stängas av när man försöker odla fram särskilt svartpigmenterade färgformer av Xiphophorus. Håller man honorna åtskilda från hannarna så blir det redan efter kort tid inga yngel mer! Detta fenomen förekommer bland exempelvis svarta svärdbärare och svarta Platyer. En förnyad parning ger dock befruktning och yngel igen i normal omfattning.
En del arter klassas som utrotningshotade: Xiphohorus couchianus klassas som utrotningshotad med epitetet CR, Critically endangered, alltså nästintill utrotad i både det fria och i mänsklig vård. Xiphophorus gordoni och X. meyeri är utrotningshotade och klassas som "EN" eller Endangered species, dvs. 20% risk för utrotning inom de närmaste tio åren eller inom tre generationer. Xiphophorus clemeciae klassas som utrotningshotad med beteckningen DD, vilket står för data saknas.
Xiphophorus birchmanni - (inaktuell namnsynonym: X. montezumae birchmanni)
Det här är en relativt nyligen beskriven svärdbärare, som inte befunnit sig särskilt länge i akvaristisk hållning. Den är aningen större än X. montezumae men vill ha det någon/några grader varmare. Förökning och utfodring m.m. annars ungefär som för montezumae-svärdbäraren.
Xiphophorus clemenciae - Gyllne svärdbärare, Gul svärdbärare (en av två arter som kallas så)
Två varianter finns, "Grande" som har ett normalstort svärd och "Finca" med endast ett litet antytt svärd. En inom hobbyakvaristiken ännu nästan okänd art som dock är på frammarsch även i Sverige. Mycket vacker! Xiphophorus clemeciae klassas som utrotningshotad med beteckningen DD, vilket står för data saknas. Man tror alltså att den kan vara utrotningshotad, men utförliga undersökningar och utredning av biotoperna saknas ännu. Arten finns bevarad på enstaka genbanker förutom hos några få odlare runt om i världen.
Liksom övriga svärdbärare förekommer den i Centralamerika i Mexico, exempelvis Coatzalcoalcos tillflöden och källor. Mycket lokalt begränsad förekomst mest kring Rio Sarabia-systemet i Estado Oaxca och vid Rio del Reyon och Rio dos Semillas. Mycket sällsynt som akvariefisk. De första exemplaren fångades av Alvarez i Arroyo de la Cascada, nära Rancho San Carlos, Estado Oaxaca, 24 km söder om orten Palomares. Här går dessa tre floder ihop: Arroyo de la Cascada, Rio Sarabia och Rio Coatzalcoalcos. Låga strömmande vattendrag med riklig vegetation är deras hemvist i denna region. Uppmätta temperaturer var 24-27 grader.
Hannarna har gonopodium och ett långt utdraget svärd. Det finns en svart yttre kant på undre ytterkanten samt inre halvan av övre ytterkanten på svärdet. Svärdet är citrongult i mitten. På mitten av kroppen sitter två tydliga röda längsgående ränder hos båda könen. Resterande färgning är individuell eller beroende på belysning och hållning. De kan bli ganska färggranna att döma av en del fotografiska avbildningar. Hannarna blir ca 4 cm + svärdet som är nästan lika långt, 2-3½ cm. Honorna blir större och kraftigare än hannarna, nära 5 cm eller litet till. De har rätt långsmal kropp och spetsigt huvud. Grundfärgen är gråbrunt olivfärgad med skimrande fjäll i briljant blågrönt. Några röda färgklickar kan ses på stjärt- och ryggfena. Alla fenor har en gulaktig anstrykning, vilket har gett denna art epitetet Gul eller Gyllene svärdbärare. Mycket vacker art.
Mycket sällsynt som akvariefisk. Anses extremt svår att hålla för att inte tala om odlingen. Emellertid så säger de dom hållit dem att de "gör inget speciellt". Jag har själv dessa, den odlare som jag fick dem utav har däremot förlorat sina djur. Framtiden får utvisa hur jag lyckas. De vill ha rikligt med växtplanteringar och väl tilltaget simutrymme. Kan troligen hållas vid temperaturer på 20-28 grader, men helst runt 25-26 grader. Friskt vatten är väldigt viktigt. De behöver även väl tilltagna simlängder i karet, annars stöter hannarna vid leken i glasrutorna varvid de lätt drabbas av sår och mögel på munnen och andra stressproblem. Det anses allmänt att den inte har lika höga krav på vattenhårdhet som övriga svärdbärararter, eller rättare sagt så verkar den gilla mjukare vatten än övriga.
Några odlare jag talat med har rapporterat att den gärna står och hänger i ett hörn eller t.o.m. gömmer sig bakom inredningsdetaljer och knappt kommer fram ens vid matdags. Jag rekommenderar därför att man inte håller dem separat utan tillsammans med någon passande medboende, exempelvis en grupp levandefödare av något slag. Då blir clemenciaen genast alert och mera framfusig som vilken annan svärdbärare som helst. Jag har dem för det mesta tillsammans med ett gäng halvvuxna levandefödare, som t.ex. några samlade kullar av Xenotoca eller Priapella. Dessa är lagom robusta och samtidigt harmlösa och visar clemenciaen att här finns det inget att oroa sig för, kom ut och lek med oss ...
Den gula svärdbäraren äter alla typer av smått och medelstort levandefoder: Vattenloppor (Moina, Cyklops osv), drosophilaflugor, Artemia av alla åldrar, Enkyträer, Grindalmask och mygglarver. Unga exemplar tar även vinägermikro och mikromask. Det går att vänja dem vid flingfoder av blandkosttyp eller med Spirulina, fodertabletter av blandkosttyp eller med Spirulina, små och mellanstora granulatfodertyper. Det är viktig med en relativt hög andel växter i fodret. Frysfoder av alla mindre till mellanstora sorter går utmärkt: Bosminer, Cyklops, Artemia, röda/svarta/vita mygglarver, räkmix. Frysta Mysis ligger på gränsen, dessa är litet för hårda.
Beträffande odlingen saknas det speciella anvisningar i litteraturen eftersom de anses så svåra att föröka. Många gånger har VF-djuren dött direkt efter importförsök, utan att ge någon avkomma. För odling rekommenderas att det finns rikligt med växtlighet i de mellersta och ytregionerna i karet, så att ynglen kan gömma sig. Efter en dräktighetsperiod av 28 dagar så föder honan 10-20 yngel (beroende på honans storlek och foderstatus). Vid födelsen är ynglen ungefär 6 mm stora. Ynglen äter detsamma som de vuxna djuren, bara något mindre storlekar och med litet högre näringsmässigt innehåll men med hög växtandel. Detta kan vara exempelvis regelbundna utfodringar av typen nykläckta Artemia eller Baby-Star, mikromask, silade Moinayngel, söndersmulade spirulinaflingor mm. Observera att vid de flesta odlingsförsök dör ynglen inom några veckor efter födelsen, trots bästa utfodring med minsta möjliga levandefoder. Orsakerna till detta är ännu okända.
Ouppvärmda kar är ok, annars runt 23-28 gr. Helst upp till 25 gr. Övriga vattenvärden ungefär som för andra svärdbärare. 100 liter är nog minsta lämpliga karstorlek, som alla andra svärdbärare är det frågan om aktiva djur som behöver rejäla simlängder för att frodas och må bra. Den är otroligt vacker, detta tål att sägas igen. Ett litet smycke i akvariet. Litet utöver det vanliga - rekommenderas för odlingsförsök!
Xiphophorus helleri - svärdbärare (en av många olika)
Den vanliga svärdbäraren, ofta kallad "grön svärdbärare", är en av de allra äldsta akvariefiskarna. Den blev genast mycket uppskattad och populär p.g.a. sina egenskaper ifråga om utseende, tålighet och att de föder levande ungar. De första odlingarna beskrevs 1864 och färgaveln kom snart igång. Numera nöjer man sig inte med att odla på bara vackra hannar, utan även honorna vill man ska se snyggt färgade ut. De första färgade honorna kom fram i avelsodlingar på 1950- och 1960-talet. Arten beskrevs år 1848 av Haeckel, det är den idag giltiga artbeskrivningen. X. helleri har haft många namn.
Många lokala ursprungsvarianter finns, några utvalda exempel presenterar jag här nedan. Observera att beskrivningarna är ungefärliga, de individuella variationerna kan vara betydande. Populationerna hos de olika akvariestammarna uppvisar dessutom en avsevärd sammanblandning vilket gör urskiljning svår i praktiken. Dessutom kan det vara mycket svårt att definiera arttillhörigheten eller varianten för honorna som i regel är mera diskret utfärgade. Observera även att inte alla exemplar i ett akvarium får maximal utfärgning, det utbildas vid varje tidpunkt bara ett fåtal alfa-hannar. Enstaka individer uppvisar tvärgående teckningsmönster.
Fläckig från Rio Belize: Den är helt enkelt mer eller mindre svartfläckig som en Molly av Dalmatinertyp ungefär. Rödaktig antydd eller definierad längsgående mittrand som fortsätter ut i svärdets kontur, mörkare eller nästan svart nedre kontur på svärdet. Iofs. kan man påvisa svartfläckiga individer i näranog alla biotoper.
Röd "ensfärgad" variant från Rio Atoyac i Mexico. Den har svartkantat svärd, främst gäller detta nedre konturen, med gulaktigt färgad inre del. Kroppen är varmt rödaktig med längsgående ljusa band.
Grön variant från Rio Atoyac i Mexico: Ljust turkosgrön med smal eller bred väldefinierad längsgående brun eller brunröd (till nästan svart), men aldrig röd rand på mitten av kroppen, samt en rand som från bukundersidan fortsätter ut i konturerna i svärdet. Färgen på inre delen av svärdet övergår i gult. Svagt gula längsgående ränder kan anas på kroppssidorna ovanför (ibland nedanför) den mörka randen. Ryggfenan gulaktig, kroppens översida kan ha en olivgrön anstrykning, liksom även ryggfenan.
Ljus variant från Rio Sontecomapan i Mexico: Den är helt ljus med pärlemorgrönt skimrande intryck och med endast några antydda brunröda längsgående ränder på kroppssidorna. Svärdet har samma färg som kroppen, med eller utan svart fensöm uppe och nere. Från denna lokalitet importeras även ganska helröda längs-rödrandiga exemplar.
Yucatan-svärdbärare från Mexico: Svag utfärgning på ryggfena och övre halvan av kroppen, nedre kroppshalva under sidolinjen är rödrandig i svagt konturerade längsgående ränder/färgfält. Svärdet är gulfärgat i mitten och har svarta kanter uppe och nere. Övre kroppshalvan kan uppvisa en mer eller mindre olivgrön färgskiftning eller till och med randning.
Tidigare har man definierat en lokalvariant från Catemacosjön inom helleri-komplexet: Catemacosvärdbäraren, även kallad Mässingsvärdbäraren, som har starkt mässinggult överdragen kropp, rödbruna längsränder och gulgrönt svärd. Denna population har emellertid år 2003 fått en egen artbeskrivning: X. kallmani
Odlingsformerna är många och ibland mycket vackra (med undantag av lyra-, slöj-, Simpson- och andra konstiga varianter som jag tycker är helt överflödiga konstprodukter). Exempelvis kan nämnas den helt korallröda varianten, som jag tycker är mycket vacker, den uppvisar inte heller några genetiska defekter av typen malignt melanom som förekommer hos många andra odlade färgvarianter. Frisk och härdig (utom när den kommer från importerade massodlingar), även fenor uppvisar en klart röd respektive korallröd pigmentering. Svärden kan vara med eller utan svart inramning. En enda Y-kromosombunden gen styr de vackra orange och gröna färgerna i de ganska vanligt förekommande svärdbärarstammarna som är nära släkt med varandra. Övriga röda, gröna och gula färger och färgteckningar är till största delen ännu outredda genetiskt.
En lustighet i sammanhanget är att den s.k. Hamburger-svärdbäraren odlades fram i Berlin, emedan Berliner-svärdbäraren faktiskt ursprungligen kommer från Hamburg! Hamburger-svärdbäraren är en svartfjällig färgform med blågrön spegelverkan. Den kan odlas på grön eller röd grundfärg. Berlinaren är helröd med mer eller mindre utbredda, små svarta fläckar på bakre delen av kroppen nära stjärtfenan. Svärdet inramas av en svart kant, ofta tydligast undertill. Dessa färgvarianter är odlingstekniskt mycket krävande, det krävs goda kunskaper för att kunna bibehålla dessa varianter i frisk och färgrätt form. Hos dessa färgformer, liksom för andra svartfläckiga är melanosarcom ett ständigt hot. Så snart att melanoforerna (de mörka pigmentcellerna) växer för tätt, är steget mellan melanom (mörk fläck eller "fräknar") och melanosarcom (cancerformen) inte långt.
Bland odlingsformerna kan också nämnas Pineapple-varianten: Den är varmt gulröd med mörkare ovansida och ljusare gul undersida. Randningen är varierande men aldrig annat än röd. Svärdet är gult och saknar svart inramning (en effekt av lång tids avel).
Hos svärdbärarna har man på senare år framavlat en särskild genetisk egenhet, som inte förekommer hos någon annan fiskart idag (ännu så länge). Det är de exemplar av svärdbärare, där odlare har avlat fram albinos där man delat på albino-egenskapen och det albinistiska draget hos ögonfärgen. Det finns alltså idag djur som har mönster och färger, men vars ögon saknar färg istället! Där ger alltså iris ett helt rött intryck, emedan fiskens kropp kan vara exempelvis svartfärgad. Det är här inte frågan om någon (relativt) naturlig albinistisk variant motsvarande exempelvis den cremefärgade guppyn, utan en konstprodukt där man medvetet delat på de genetiska egenskaperna. Korsningarna med de albinistiska egenheterna lär inte ta slut här …
Svärdbärarna har alltsedan akvaristikens barndom korsats med den s.k. Indianplatyn (X. variatus), vilket gett upphov till de flesta färger och mönster vi har idag hos odlingsformerna av Svärdbärare och Platy. Avelsprodukternas färger och mönster gick nämligen att överföra till Platyerna (X. maculatus) och vice versa. Naturen har nog inte menat att man skall korsa dessa arter: de har olikformade gonopodier, nedärvningen av könstillhörigheten sker på olika sätt och inte ens antalet kromosomer är likadant för de olika arterna som är inblandade i de "Svärdbärare" och "Platyer" vi har idag. Återigen har vi människor lekt med naturen på ett beklämmande sätt. Å andra sidan förekommer även naturhybrider, vilket jag tidigare i denna text gett några exempel på.
Svärdbärare odlas tack vare de nyss nämnda inkorsningarna av andra arter, liksom Platyer och Indianplatyer i en mängd standardformer som benämns Nål/Komet, Måne (=Musse-pigg), Wagtail, längsgående halvsvart (=Tuxedo), tvärgående halvsvart samt helsvart. Det är alltså frågan om motsvarigheter som dock får olika synligt uttryck på fenor och kropp hos de olika arterna. Som standardformer anges också "färgmönstren" vildgrå, albino, gul, röd, grön, gul, fläckig och linjerad.
Svärdbäraren uppges ofta vara en utmärkt nybörjarfisk. Jag ställer mig dock litet tveksam till detta, man förleds till att hålla dessa utrymmeskrävande fiskar i små kar med otillräcklig cirkulation och utan hänsyn till artens miljökrav. Tyvärr tolereras också för det mesta de sämsta tänkbara förhållanden ett tag i alla fall. Dessutom hålles svärdbärarna gärna tillsammans med andra små fiskarter som lätt skräms av svärdbärarnas parningslekar. Den som en gång sett en svärdbärar-hannes temperamentfulla "åttor" och andra krumelurer som utföres framför den åtrådda honan kommer inte att vilja göra om det misstaget ... Många är de hannar som drabbats av munsvamp p.g.a. skador som inträffat när de ideligen stöter emot glasväggarna i för snävt tilltagna akvarier. Karet bör inte vara kortare än 1,20 för att tillfredsställa simbehovet hos fullvuxna svärdbärare, absolut minsta gräns anser jag är 100 cm. Det är också mycket lättare att upprätthålla en jämn vattenkvalitet i större kar, vilket är en viktig trivselfaktor för svärdbärarna. Trevligt (inte bara för akvaristen) är också när en större akvarievolym gör det möjligt för ett flertal hannar att få konkurrera litet med varandra. Ett vackert skådespel!
Vattnet får gärna vara hårt eller mellanhårt. Ibland kan man kompensera för detta med att tillsätta litet havssalt i för mjuka eller mineralfattiga vatten. En tillsats av 1 tesked till 1 matsked kan vara lagom för 10 liter vatten. För övrigt är hållningen tänkbart enkel och problemfri. Ynglen kan man låta få vara kvar hos föräldrarna, särskilt om karet är välinrett med växtlighet i olika vattenregioner. Ursprungshabitaten kan dock vara både utan eller med riklig växtlighet. Om akvariestorleken tillåter det, är de mycket lämpliga för ett sällskapskar, alla sorters medboende accepteras och accepterar den annars fredliga svärdbäraren.
Hannarna har en kroppslängd på 8-14 cm, honorna ytterligare 2 cm. Till detta kommer svärdets längd, som kan vara 4-8 cm, i regel motsvarar svärdets längd minst 2/3 av kroppslängden. En del arter av svärdbärare är mindre, exempelvis Montezuma-svärdbäraren och Pygmé-svärdbäraren. Hög och jämn temperatur är inte bra för svärdbärarnas hälsa. Det optimala temperaturområdet ligger mellan 18-30 grader C, varvid lägre temperaturer nattetid eller någon månad per år inverkar positivt. Svärdbärare är också bra fiskar för en utomhusdamm, observera att man bör vara försiktig vid uppfångandet - en långsam tillvänjning vid förhållandena i inomhusakvariet rekommenderas! Utfodringen bör vara rätt kraftig, det är rörliga fiskar. De är inte särskilt kräsna.
Honorna föder sina yngelkullar i en för varje hona individuell rytm mellan 24-30 dagar, varvid de är mycket regelbundna. Stora honor kan föda upp till 200 eller t.o.m. ännu flera yngel på en gång!
Det har sagts många gånger, men tål att sägas ännu en gång: Det finns inga som helst vetenskapligt bevisade fall av fruktsamma honor som har utvecklats till att bli fruktsamma hannar! Däremot är det sant att vissa hannar låter vänta på sig några år, innan de utvecklar de yttre hanliga könskännetecknen. Det är också på det sättet att äldre honor kan ge intryck av ett mera hanligt beteende eller uppvisa vissa yttre kännetecken som tycks säga: Nu har jag tröttnat på herrarnas uppvaktning - nu pensionerar jag mig ifrån barnafödandet! Fenomenet är känt inom övriga djurvärlden, där exempelvis gamla hönor kan utbilda tuppkammar. Tyvärr får man fortfarande ofta läsa i erkända facktidskrifter, hur "könsbytet" förändrar honorna till hannar, men man anger åtmindstonde att dessa honor är ofruktsamma (som hannar!).
Beträffande de särskilda hannar som är tidiga respektive sena i utvecklingen, så är det ofta de "tidiga" som får para sig med honorna i karet. Om du alltså önskar avkomma från en särskilt vacker hanne, eller en av de "sena" hannarna, så får man hålla honorna separat från de oönskade hannarna. Observera att som för många andra levandefödare gäller, att förrådsparningen möjliggör det för honan att spara upp till 14 månader på tidigare introducerade spermapaket. Det gäller att minimera alla tänkbara risker vid målinriktad avel. Det faktum att det finns "tidiga" och "sena" hannar, får vi tillskriva naturens oändliga förmåga till att tänka ut överlevnadsstrategier. Ett snarlikt fenomen är känt hos laxarna. Det verkar som att i en del fall ger de "tidiga" respektive "sena" hannarna avvikande könsfördelning bland sin avkomma. Varför det är så, vet jag inte. Kanske är det en avelsdegenerativ effekt, eller så kan det helt enkelt vara frågan om en naturlig egenskap hos dessa hannar.
Det finns en mycket utbredd speciell odlingsstam som i fackkretsar kallas för Cd, som har sitt ursprung i fångster på 30-talet. Där uppträder ibland kullar med nästan enbart hannar eller honor. Man vet inte riktigt varför det är så och många teorier har formats kring detta. Det är dock inte helt säkerställt, om detta motsvarar en normal population eller en avvikelse från vilda populationer. Det uppstår en del problem för odlare, som är intresserade av färgavel. Man önskar ju bevara enskilda genetiska uttryck. Säkert är dock, att denna stam börjar närma sig minst sin 50:nde inavelsgeneration ...
Observera att variationsrikedomen är så stor hos denna art. Efter flera generationer kan det också hända att tidigare inavlade ursprungsformer med avvikande färg dyker upp i akvariebeståndet. Man bör ständigt vara vaksam och sortera efter "typ-renhet".
Xiphophorus kallmani - Catemacosvärdbärare, Mässingsvärdbärare - tidigare synonym X. helleri
Det här är en helt nyligen (2003) beskriven sydlig svärdbärare, som emellertid har befunnit sig ett tag i akvaristisk hållning under beteckningen X. helleri. Man tyckte dock till slut att den endemiskt i de djupare delarna av Catemacosjön levande svärdbäraren behövde en egen artbeskrivning. Den är inte bara unik i utseendet beträffande färgen, utan även på flera andra genetiskt determinerade punkter. Förutom den nyss nämnda förekomsten, är denna art endast känd från ett östligt beläget tillflöde i mynningszonen till Catemacosjön. Sydost- och sydsidan av sjön har ännu ej undersökts på förekomster. Den förekommer inte sympatriskt (sida vid sida tillsammans) med X. helleri, vilket kan bero på att vattenfall förhindrar migration.
De senaste fångsterna befinner sig hos odlare av levandefödare i Tyskland. Den har tidigare varit vanligare, men är nu en ovanlighet i hobbysammanhang. Den hade någon form av "storhetstid" för ung. tio år sedan. Arten är aningen mindre än eller ungefär lika stor som X. helleri men hör ändå till de storvuxna svärdbärarna och kräver därför väl tilltagna akvarielängder. Dess maximala kroppslängd uppgår till minst 10 cm, men större exemplar på 15 cm har rapporterats. Därtill kommer svärdets längd, vars proportioner är ungefär som den vanliga (X. helleri) svärdbärarens. Utseendet går inte att förväxla, den påminner i mångt och mycket om montezumasvärdbäraren, men ser liksom inplastad i mässinggult ut. Jag har bara sett några fotograferade exemplar, men kan med ledning av dessa förstå, varför man kan tycka att den skulle kunna vara samma art som hellerin. Mittranden, som också kan följas av några mindre uttalade längsränder både ovanför och nedanför, är rödbrun. Men för övrigt är den mässinggula färgeffekten mycket starkt framträdande, så härefter behöver inga förväxlingar ske. Svärdet är svart inramat. De exemplar jag sett (endast på foto) har alla haft gröngul färg i mitten av svärdet.
Den vill gärna ha det någon/några grader varmare än hellerin, hållningstemperaturer föreslås därför till att för det mesta överstiga >20 grader, eller ungefär som för montezumasvärdbäraren. Förökning och utfodring m.m. har annars rapporterats vara ungefär som för montezumae-svärdbäraren (hittills inga rapporter om jättekullar som hos hellerin).
Xiphophorus maculatus - "vanlig" Platy - Spegelplaty
Svärdbärarna har alltsedan akvaristikens barndom korsats med den s.k. Indianplatyn (X. variatus), vilket gett upphov till de flesta färger och mönster vi har idag hos odlingsformerna av Svärdbärare och Platy. Avelsprodukternas färger och mönster gick nämligen att överföra till Platyerna (X. maculatus) och vice versa. Som jag tidigare nämnt förekommer å andra sidan även naturhybrider.
Svärdbärare odlas liksom Platyer och Indianplatyer i en mängd standardformer som benämns Nål/Komet, Måne (=Musse-pigg), Wagtail, längsgående halvsvart (=Tuxedo), tvärgående halvsvart samt helsvart. Det är alltså frågan om motsvarigheter som dock får olika synligt uttryck på fenor och kropp hos de olika arterna. Som standardformer anges också "färgmönstren" vildgrå, albino, gul, röd, grön, fläckig och linjerad.
Som ytterligare exempel på de olika fen- och kroppsformer som framavlats kan nämnas pensel-, Simpson och slöjfeniga platyer. Penselvarianten uppvisar en mer eller mindre slarvigt definierad förlängning av de mittersta fenstrålarna i stjärtfenan. Simpson-varianten kommer mest från samkorsning med Indianplatyn, dessa har starkt förstorade, ibland veckade och slängiga ryggfenor. Simpson-varianten förekommer även som svärdbärar-typ. Lyrafeniga varianter förekommer hos Svärdbärare, Platyer och Indianplatyer i nära nog alla förekommande färgvarianter. Ballongplatyn har liksom Ballongmollyn en mycket onaturlig design, de är p.g.a. sin bristande simförmåga och organdeformation en fisk som bara kan hållas av akvarister med rymligt samvete ...
Den vilda ursprungsformen av Platy har den för Platy typiska kompakta och något höga kroppsformen, särskilt honorna kan bli ordentligt högryggade med åldern. Hannarna blir 3 cm och honorna 5 cm. Ögonen är förhållandevis stora och huvudet är spetsigt. Stjärtfenans storlek står hos vildformen i proportion till övriga fenor. Fenorna är transparenta, likaså kan även kroppen vara detta. Många av fjällen skimrar metalliskt i olika regnbågsfärger, mest kanske åt det blå och gröna hållet. På det hela taget är inte heller Platyn någon enhetligt utseende art, populationerna inom det naturliga utbredningsområdet kan variera avsevärt i färgintensitet, dock att det genomgående är hannarna hos vildpopulationerna som är bäst utfärgade och tecknade. Hos våra odlade stammar är ju som bekant även honorna starkt färgade och tecknade. De förekommer här och där runt om i Mexico. På senare år har man kunnat finna nästan helsvarta exemplar i de flesta förekomstlokaliteter. Orange- och rödtecknade populationer infångas mest i Belize. Även fenorna kan variera litet. Det bör även nämnas att förutom de äkta vilda populationerna finns även förvildade populationer runt om i världen, även i Europa, där det är frågan om avkomma till djur som från början mer eller mindre omedvetet släppts ut av människan. Sådana utsläppta individer har även beblandat sig med vilda stammar.
Exempel för hur en ursprungsbiotop för Platyn kan se ut: Sumplandskap med talrika sönderdelade dammar, grynnor o.s.v. som ständigt förses med grundvatten. Dessa vatten står under regntiden ibland i förbindelse med intilliggande floder. Vattenytan i dammarna är tätt bevuxna med vattenhyacinter och annat. Bottnen brukar vara väldigt "torviga och mulmiga", vilket gör det ytterst svårt att fiska fram någonting här. Tydligen så undviker denna art snabbflytande vattendrag, så därför påträffar man dem nästan bara i stillastående vatten. Ibland ser man några svärdbärare i de under regntiden tillkomna och sedan intorkade resterna av de avskurna vattendragen.
Förökningen är enkel: Efter en genomsnittlig dräktighetstid på 24 dagar föds mellan 20-80 yngel som är ungefär 5 mm långa. Dräktighetstiden kan variera mellan honorna men är individuellt regelbunden, periodavstånden ligger mellan 24 och 30 dagar. Det är ytterst sällan som de vuxna djuren jagar de yngre. Ofta kan ynglen vara mycket små, minsta torrfoder eller annat foder av motsvarande storleksordning rekommenderas om man vill att ynglen skall växa i rask takt. Lämplig hållningstemperatur är 18-30 grader C med ett medel kring 28 grader C, varvid högavelsformerna kan hållas i lägre temperaturer! För säkerhets skull, för att inte få för tidigt utvecklade, dvärgväxta hannar, bör man kanske låta ynglen av alla Platy-arter få växa upp vid temperaturer på runt 20 grader C.
Liknande art är Xiphophorus milleri som kallas för Catemaco-Platy. Dessa bör hållas i 18-25 grader C, annars så sköts de lika som för ovanstående. Ibland klagas det på den dåliga livslängden hos denna art, detta kan härledas till för höga hållningstemperaturer.
Arten behöver inte särskilt rymliga kar, men man bör trots att de är snälla och anpassar sig lätt, fördenskull inte hålla dem i alltför bristfälliga miljöer. De vanliga "nybörjarfelen" leder obönhörligen förr eller senare till problem, även för denna tåliga fisk. De låter sig hållas med varjehanda medboende, men man bör undvika att hålla dem tillsammans med scalare och andra ciklider vilka har avvikande krav på vattnets beskaffenhet. Även sällskapskar bör komponeras med omsorg för att bli stressfritt och vackert!
Platyn finns i så mänga färger och mönster att en redogörelse kring detta skulle fylla flera tunga böcker ... Men en av mina favoriter är den som i affärerna ibland kallas för Blå Spegelplaty. Den tycker jag är så fin med sina tätt placerade, vackert blå, turkos- eller grönaktigt skimrande fjäll på pärlemorvit grundfärg. Den helt korallfärgade är inte dum den heller, eller den solskensgula Wagtailen som kom ganska tidigt men som nu blivit ovanlig, eller den ... Åhh, vad svårt att välja!
Xiphophorus montezumae - Montezuma-svärdbärare - (med "liknande" art: X. cortezi)
Montezuma-svärdbäraren har det längsta svärdet bland svärdbärarna. Den här artens ursprungsförekomst ligger inom Rio Tamesis inlopp och dränage; Tamaulipas och Rio Salto; San Luis Potosi; i Mexico. Typuslokaliteten är Rio Verde (Jordan & Snyder 1960). Arten återupptäcktes 1980 av en medarbetare i Stock Center i Mexico, efter att ha varit ersatt av en annan art, som i handeln sålts som denna. De verkar litet kompaktare än den "vanliga" svärdbäraren och har 4-5 i sicksack-banor förlöpande brunsvarta längsränder på kroppssidorna, varvid den mittersta är särskilt väldefinierad. Dessa linjer kan även sätta sig samman till 4-7 tvärband istället (mera vanligt hos X. nezahualcoyotl). Montezuman kan vara litet pärlvit i grundfärgen, men även skimra litet åt det turkosgröna hållet. Alltefter ljusinfallet lyser de mittersta fjällraderna blåaktiga. Sidorna hos hannarna kan ha enstaka eller utbredda små svarta fläckar av Dalmatinertyp. Hannarna kan även ha ett svart färgfält på nedre delen av stjärtfenans ansats (ej X. cortezi). Fenorna har motsvarande kroppens färg eller är litet gulaktiga men kan även vara helt transparenta. Svärdet har brunsvart kantning upptill och nedtill, inre delen är färgad som kroppens färg eller gulgrönt (vanligast). Några populationer har ett svärd som är färgat i intensivt rosa! Svärdet är i motsats till hos X. cortezi som är mycket nära släkt helt rakt, har alltså ingen böj.
Under senare tid uppfattas X. montezumae som egen art, den innehåller underarterna X. m. montezumae och X. cortezi. Observera därför att alla litteraturuppgifter före 1964 kan ifrågasättas för denna art; de åsyftar en mängd under detta namn spridda korsningar eller arten X. cortezi! I skötsel och odling stämmer för övrigt mycket överens mellan dessa arter, dock att cortezins yngel är snabbväxande i jämförelse. Man kan inte riktigt tro att cortezin är så närbesläktad, den är helt olik montezuman i utseende. X. cortezi är om möjligt ännu kompaktare och har bara en liten snutt till svärd som dessutom alltså är litet uppåtböjt. Total svärdslängd inklusive stjärtfensansats är 1,5 - 2,5 cm. Det finns förressten en förväxlingsart till X. cortezi: X. malinche, som beskrevs år 1990. Den enda signifikanta skillnad jag kan upptäcka mellan dessa två är att den senare har rakt svärd.
Observera: Någon gång på 20-talet fanns det en odlingsform av svärdbärare som kallades "Montezuma" men som inte har något att göra med X. montezumae. Denna odlingsform finns inte längre kvar så vitt jag vet.
Enligt en färsk artikel i DGLZ´s medlemstidskrift DGLZ-Rundschau som handlar om arter som hålles i Genetic Stock Center, av Donald C. Morizot och Ronald B. Walter från Smithville och San Marcos, Texas (som drivs av Southwest Texas State University), så nedärvs den svarta fläckigheten hos montezumorna annorlunda än för övriga svärdbärare. Den nedärvs inte könsbundet och leder hos hybrider därför inte till maligna melanom (eller rättare: melanosarcom). Den som vill lära sig mera om färgformerna som ger cancer kan läsa svärdbärardelen i min text om albinism, albinoidism mm hos akvariefiskar. Den går att hämta hem via SARF´s hemsida, den finns i delen med nättidningen Akvariet.
Med undantag av ovan nämnda speciella odlingsform "Montezuma" så har de i Europa vanligt förekommande "montezumorna" i många fall varit feltolkade och därför har fel art avbildats i mängder av litteratur, man ser där istället den mera kortsvärdade art som idag kallas X. nezahualcoyotl. Man har därför 1964 delat upp X. montezumae i X. montezumae respektive X. cortezi enligt vad som beskrivits ovan. Många förväxlingar skedde dock fortfarande med denna indelning. Under 90-talet så har man därför gett den i Europa vanliga "montezuman" nytt artnamn: X. nezahualcoyotl. Den vanligt förekommande fisk som ibland tidigare felaktigt avbildats under namnet montezumae heter idag alltså X. nezahualcoyotl. Här i denna text avses emellertid alltså den "äkta" montezuman med överlångt svärd enligt den ursprungliga artbeskrivningen från 1900 (nyaste artbeskrivningen av X. montezumae är emellertid från 1960).
Storleksmässigt är den något mindre och enhetligare än hellerin: montezumans hannar är upp till 5 eller undantagsvis 6 cm långa, honorna upp till på sin höjd 6-7 cm. Till hannarnas längd tillkommer svärdets längd. Jämfört med hellerin är svärdet proportionellt sett mycket långt, men smalare. Hannarnas kroppslängd fram till svärdsansatsen är alltid mycket kortare än själva svärdet.
På grund av den mindre storleken, men även därför att den inte är lika simglad som hellerin, är montezuman lämplig för hållning i förhållandevis mindre kar. Simlängder på 80 cm kan ofta vara tillräckligt. Plantera inte för tätt, då kan den bli skygg. Idealtemperaturerna ligger mellan 18-24 grader C, varvid den högre temperaturgränsen ger litet känsligare och mera kortlivade individer. Inga foderproblem, de accepterar och mår bra på det mesta. Emellertid är uppdragningen av ynglen en annan historia: för att lyckas bra måste de hållas vid litet kyligare temperaturer. Håller man dem för varmt blir de något klenare. Honorna föder sina yngelkullar med ganska jämn rytm som ligger individuellt mellan 24-28 dagar. De får upp till 50, men vanligen 20-40 yngel som vid födelsen är 7-8 mm långa men växer jättelångsamt och dessutom blir könsmogna väldigt sent. Könsmognaden inträder vid god omvårdnad efter 6-8 månader. Hannarna blir ofta könsmogna först efter tio månader.
1983 fann man i Puebla i Mexico fem exemplar av en variant som anses mycket ursprunglig (Kallman 1983): De var avsevärt mycket större än de normala Montezumorna. Även med avseende på färgteckning och kroppsbyggnad avvek dessa exemplar från normen. De var högryggade och båda könen uppnådde den beaktliga storleken 12-14 cm, varvid svärdets längd på 5-8 cm tillkommer för hannarna.
Från Montezumasvärdbärarnas ursprungshabitat kan man läsa följande biotopskildringar: Starkt strömmande vatten med många lugnare områden där bukterna går in. Inom dessa bukter är det tätt med vattenväxter. Strandkanten stupar oftast 80-200 cm djupt rakt ned. På sina ställen hänger rötter i stora grenverk över kanten och ned i vattnet. Temperaturen (början av April) är 24 grader C. Bland fiskarna syns Poecilia sphenops och Xiphophorus montezumae i lugna sidobukter.
En av de formskönaste fiskarterna inom akvariehobbyn tycker jag, och den har tack och lov hållits intakt ända sedan man först importerade den 1913 till Europa till Dresden. Montezuma-svärdbäraren är nog min absoluta favorit bland svärdbärarna: den är vacker och den är ursprunglig.
Xiphophorus nezahualcoyotl - en nygammal svärdbärare
Stava till det här namnet, den som kan! Förvirringen blir total när man sedan försöker titta på avbildningar i böckerna, särskilt i äldre litteratur. Tills helt nyligen så avbildades den ofta under det felaktiga namnet X. montezumae. Den har alltså funnits mycket länge inom hobbyakvaristiken, men många gånger avbildats under felaktigt namn. 1964 upptäckte man att man faktiskt beskrivit en helt annan art (år 1900) under detta namn än den avbildade och man gav den då beteckningen Xiphophorus "Hamburg 1964". Man var då ännu osäker på om det ändå kunde vara frågan om den fisk som av Rosen år 1960 identifierats som X. montezumae montezumae. Efter några turer fram o tillbaka på 70-talet har man nu till sist kommit på att det rör sig om en självständig art, skild från montezuman. För att undvika framtida förväxlingar har man slutligen 1990 definierat denna art under ett nytt namn, Xiphophorus nezahualcoyotl (nu har jag stavat detta så många gånger så nu kan jag det i sömnen).
Den äkta montezuman har ett överlångt svärd, netzahualcoyotln emellertid ett proportionellt sett kortare svärd. Beträffande utseendet så skiljer det inte mycket från X. montezumae, men den senare har mycket klarare färger och förekommer även med svarta färgteckningar av Dalmatinertyp. Sådana fläckar har jag aldrig sett på netzahualcoyotln som för övrigt har ett useende som ger intryck av att den är inplastad i gult. Några enskilda förstorade pigmentceller (brunsvarta melanocyter) kan dock urskiljas på vissa exemplar. Dessa sitter då i enlighet med de längsgående mörka färgbanden. Denna svärdbärare verkar liksom montezuman litet kompaktare än den "vanliga" helleri-svärdbäraren och har 4-5 i sicksack-banor förlöpande brunsvarta längsränder på kroppssidorna, varvid den mittersta och eventuellt den däröver är särskilt väldefinierade. Dessa linjer kan även sätta sig samman till 4-7 tvärband istället, särskilt hos den/de dominanta hannarna i karet. Ryggfenan har regelbundna, mindre uttalade svarta och ljusa färgfält. Den här arten saknar det svarta färgfältet eller fläcken i stjärtroten som ibland förekommer hos andra svärdbärare, till exempel X. montezumae.
Storleksmässigt är den något mindre och enhetligare än hellerin: hannarna är upp till 5-6 cm långa (oftast betydligt mindre), honorna upp till på sin höjd 6-7 cm. Till hannarnas längd tillkommer svärdets längd. Jämfört med hellerin är svärdet proportionellt sett inte lika långt, högst 4-4,5 cm, ej heller lika brett. På grund av den mindre storleken, men även därför att den inte är lika simglad som hellerin, är netzahualcoyotln lämplig för hållning i förhållandevis mindre kar. OBS - den kan dock bli nervös och hoppa, om den hålles i för små stim och i för små kar. Simlängder på 80 cm kan ofta vara tillräckligt. Hållning och övrigt ungefär som vad jag skrivit under Xiphophorus montezumae, dock att netzahualcoyotln kanske vill ha det några grader varmare eller i alla fall ungefär 22-24 grader.
Den här artens ursprungsförekomst ligger inom Rio Tamesis inlopp och dränage; förekomster i Tamaulipas, Rio Salto och Rio Panuco i staten San Luis Potosi som ligger i Mexico. Som vanligt för många svärdbärarhabitat gäller att man hittar fiskarna inom lugnare, välbevuxna (yttäckande, tjock vegetation) områden inom snabbt rinnande vattendrag.
En småväxt och snäll svärdbärare som jag relativt nyligen skaffat mig, har därför inget ytterligare speciellt att rapportera ännu kring hållningen av denna art. Det verkar dock som om arten kräver täta och regelbundna vattenbyten, vilket jag har en teori kring: Vid alltför mjukt kranvatten är mineraliserade (havs-)salttillsatser en av förutsättningarna för att framgångsrikt kunna hålla arten vid liv i flera generationer. Alltför många hållningsrapporter har tytt på problem härvidlag. Jag tror att mineralbrist kan vara en bidragande orsak. Därutöver så har jag med fördel hållit arten i akvarier som har varit utrustade med utanpåhängande "vattenfallsfilter" av långsamtflytande, gammaldags typ. Dessa har en mycket god biologisk verkan och syresätter vattnet mycket bra, men kräver ständig passning så att de inte sätter igen.
Möjligen kan jag nu efter några års hållning säga, att den har lättare att föröka sig när den lever i större grupper. Den verkar inte leka lika villigt när de lever parvis. Detta upptäckte jag, enär jag som vanligt placerar ut "särskilt viktiga" arter i flera kar, för att "fördela riskerna" vid eventuella olyckshändelser. Ett ensamt par kan leva flera månader utan att ge avkomma, men så snart de får sällskap av den egna arten, så börjar yngelfödandet igen, fullt jämförbart med beteendet hos X. pygmaeus. Vissa slutsatser jag dragit vid testförsök, tyder på att det inte beror på att vissa exemplar skulle vara sterila. Det måste ha något med trivseln att göra! Separat hållning i artakvarium ger även högre yngelutbyte, men någon annan fredlig innevånare får gärna finnas: snäckor, räkor, vildguppy etc.
Xiphophorus pygmaeus - Dvärgsvärdbärare (= Pygmésvärdbärare)
En liten svärdbärare som trots att hannarna kan förekomma i några olika färgvarianter alltid har grå honor! Detta gäller alltså även för "gula" populationer som således bara innehåller gula hannar. Företrädarna för denna art har en sicksackformad väldefinierad längsgående brun eller möjligen rödbrun mittrand på kroppssidorna och två ytterligare sicksackränder i samma färg ovanför denna. Fenorna är dock alltid transparenta. Det kan synas en färgskiftning i form av fensöm på hannarnas ryggfena. Kroppssidorna skimrar alltefter ljusinfall i metalliskt blått. Kroppsformen är långsmal och närmast strömlinjeformad eftersom "stjärtstjälken" är ganska tjock och huvudet är litet och spetsigt. Pygmé- eller Dvärgsvärdbäraren blir vanligen bara 3,5 respektive 4,5 cm (honorna) stor. Den lilla svärdssnutten blir bara 1-2 mm lång och består oftast bara av en liten utbuktning av den transparenta, ofärgade stjärtfenan. Grundfärgen på kroppen är vanligen gråbrun med mycket ljus, närmast vitaktig bukundersida. På undersidan av bakkroppen går en mörkare kontur, men den fortsätter i motsats till som för hos de större svärdbärarformerna inte i något svartkantat svärd. En underart, X. pygmaeus nigrensis har ett svärd med varierande längd på upp till 1/3 av kroppslängden.
Jag har också sett en fotografisk avbildning för denna art, där övre delen av kroppen ovanför mittranden är i det närmaste marmorerad istället för randig. Kan det här möjligen frågan om en felidentifikation? Honorna för den där beskrivna arten hade en tydlig grönaktig ljus färgzon direkt ovanför den längsgående mittranden. De angavs också vara ½ cm större.
Dvärgsvärdbäraren förekommer i Rio Axtla (Potosi), Mexico. Där förekommer även en variant kallad "gul", som jag tycker ser mera orange ut än gul. Fisken ser liksom "inplastad" ut i denna färg. Denna färgform fann man för första gången vid en expedition som företogs 1980. Denna flod är en särskilt snabbflytande flod som är endast 30-35 meter bred (vid observationstidpunkten 1980). Bottnen är starkt slammig med ett tjockt, grått mulmskikt som bryts av några stora stenblock och klippor. Sydstranden flyter genom ett gräsbevuxet ängslandskap med talrika bukter och nordstranden är ett klippigt område som stupar rätt nedåt med många överhängande buskage och annan växtlighet. Vattenväxter påträffas mycket sällan inom detta område. Vattnet är lätt grumligt och hade i Mars temperaturen 22 grader C. Biotopbeskrivningen kommer från: Lebendgebärende Zierfische från Mergus förlag, av Lothar Meyer m.fl. Pygmesvärdbäraren förekommer i sina hemmavatten tillsammans med X. variatus, X. cortezi, P. sphenops, P. heterandria jonesi, Gambusia aurora och Flexipenis vittatus.
Dvärgsvärdbäraren är ingen lättodlad fisk. Parhållning resulterar inte i någon avkomma. Det är ofta så att honorna i små akvariepopulationer inte får någon avkomma alls. En förklaring jag hört till detta är att inte tillräckligt många fruktsamma hannar står till förfogande. Det bör alltså hållas minst 4 eller 5 friska hannar tillsammans med de honor man vill få yngel utav. Då uppvisar djuren tillsammans sina arttypiska lek- och andra beteenden. Personligen tror jag att fertilitetsproblemen beror på alltför höga hållningstemperaturer. Honorna föder på sin höjd 10 yngel åt gången, dessa är däremot redan 6-7 mm långa. Förutsatt att de hålles i temperaturer under maximalt 23-24 grader C så kan de faktiskt få upp till 15 stycken yngel med ett intervallavstånd på 30 dagar. Jag har sett rekommendationer på att denna art endast bör hållas i stim för att man skall kunna få avkomma. Korsningsförsök med andra arter slår oftast fel.
Både yngel och de vuxna djuren är ganska beroende av Artemia eller annat smått levandefoder för att må bra. Bortsett från storleken är de inte särskilt nogräknade med fodersorterna. De tar även fruset smått foder, men den nykläckta Artemian är nödvändig för att ynglen skall frodas. Mikromask och de nya Artemiabaserade fodersorterna av typen "Baby-Star" kan provas. För det mesta klarar sig ynglen ifrån att bli jagade av föräldrarna. Hannen är i allmänhet upptagen av att intensivt och otroligt kvicksimmande jaga sina honor!
Arten kräver täta och regelbundna vattenbyten och mår bäst vid temperaturer under 23 grader C. Det går att hålla dem i något varmare vatten, men det är i längden inte optimalt. Artens trivseltemperatur ligger mellan 18-24 grader C. Filtret bör övervakas och hållas i topptrim hela tiden. Använd mindre gärna ett s.k. billifilter, dessa orsakar för litet vattenrörelse i karet. Det är en pigg och simglad fisk, som trots sin ringa storlek inte bör hållas i för små kar. Ingen riktigt bra art för nybörjare.
Xiphophorus variatus - Indianplaty
Indianplatyn är på det stora hela till utseendet ganska lik den vanliga Platyn eller Spegelplatyn. Med åldern blir även den här arten ganska så högryggad och litet tillplattad sidledes. Det är egentligen bara ryggfenan som avviker, den är något bredare hos Indianplatyn. Avelsformerna har dock ordentligt bredare och slöjigt slängiga ryggfenor, som även kan ha färgsättning. Vildformen har inte bara diskreta svarta sådana färgteckningar, ofta i mellanrummen mellan fenstrålarna, utan de kan vara ganska så iögonenfallande. Kroppen kan också ha mycket variabel färgsättning, därav artens namn. De vilda hannarna kan uppvisa färger såsom blått, gult, brunt, violett, grått eller orange. Det förekommer även ganska ofta dalmatiner-fläckiga djur. För det mesta är dock fenorna transparenta, en del kan vara gultonade. I Rio Axtla kan man finna hannar med intensivt rödorange stjärtfenor! Den vanligaste stjärtfensfärgen är åt det röda hållet, och den vanligaste ryggfensfärgen är åt det gula hållet med svarta fenstråle-mellanrum.
Svärdbärarna har alltsedan akvaristikens barndom korsats med Indianplatyn vilket gett upphov till de flesta färger och mönster vi har idag hos odlingsformerna av Svärdbärare och Platy. Avelsprodukternas färger och mönster gick nämligen att överföra till Platyerna (X. maculatus) och vice versa. Som jag tidigare nämnt förekommer å andra sidan även naturhybrider. Svärdbärare odlas liksom Platyer och Indianplatyer i en mängd standardformer, se mer om dessa under X. maculatus eller X. helleri. Här har det varit fritt fram att skapa otaliga fenformer. Fenornas form och färg som har överförts mellan arterna har gett olika synbart uttryck för de inblandade arterna. Alla de varianter av mönstring såsom halvmåne, enfläcks-, tvåfläcks-, musse-pigg o.s.v. som förekommer hos Indianplatyn, finns också hos den vanliga Platyn exempelvis.
Hannarna blir 4,5-5 cm och honorna 5,5-6 cm långa (några källor anger storleken till 6 respektive 7 cm, men riktigt så stora har jag nog aldrig sett i vanliga, jämnvarma hobbyakvarier). Indianplatyn är således i genomsnitt en halv centimeter större än sin kusin, den vanliga Platyn eller Spegelplatyn. Odlingen är mycket enkel och rätt produktiv dessutom. Beroende på honans storlek kan kullen uppgå till 100 yngel, som emellertid är de troligen långsammast växande ynglena bland Poeciliiderna. En riklig utfodring med riktigt smått foder de första dagarna är därför nödvändigt för uppdragningen. Kullarna kan komma i ett avstånd på 24-30 dagar. Observera att vid för hög, jämn temperatur blir det en massa oattraktiva, för tidigt utvecklade hannar.
Ungfiskarna är vanligen vildgråa ett bra tag. Vid 4 månaders ålder är de dock könsmogna och kan i sin tur börja sörja för återväxten. Detta är ett litet besvärligt faktum om man vill ägna sig åt selektiv avel - hannarna färgar nämligen ibland inte ut sig i sin fulla prakt förrän vid två års ålder! Vid förstagångsimporterna, då 1932 under namnet Mollienesia formosa, var de länge akvaristiskt impopulära just p.g.a. det faktum att hannarna färgade ut så sent. Först efter 1960 kom odlingarna igång i någon större utsträckning bland hobbyfolket.
På senare år förekommer det att man försöker ge art- eller underart-status till naturhybrider eller egna korsningar mellan Indianplatyn och diverse andra Xiphophorus-arter. Man väljer då att glömma bort att artnamnen redan uttrycker ett variabelt utseende inom arten. Ja, ja - kan vi människor krångla till det någonstans, så är det också många som gör så.
Indianplatyn bebor ungefär samma regioner och vattentyper som X. pygmaeus, X. cortezi, X. montezumae, Flexipenis vittatus, Heterandria jonesi, Poecilia mexicana, Poecilia sphenops, diverse Cichlasoma och andra fisksläkten och förekommer även tillsammans med dessa. Emellertid koloniserar Indianplatyn i motsats till dessa arter även betydligt kyligare områden. Till exempel flodområden med 17 grader C. Se även ytterligare uppgifter beträffande lämpliga biotopvärden vid det som står under X. pygmaeus.
Indianplatyn är en allätare som dessutom inte ställer några speciella krav på vattnets beskaffenhet. Däremot så är de ganska livliga simmare, så akvariets storlek bör nog vara kring minst 80 cm. En fisk som är lämplig för nybörjare, särskilt som den är nog så populär bland de riktigt unga "akvaristerna" som fascineras av de klara färgerna bland avelsformerna!
Xiphophorus xiphidum – Svärdplaty
En liten speciell art av Platy som har en liten snutt till svärd på nedre delen av stjärtfenan. Svärdet är lie-artat böjt, uppåt-inåt. Denna art är i motsats till så många andra Platyer ute i handeln inte en konstgjord avelsprodukt, utan en naturlig art som förekommer i inloppet av floden Rio Soto la Marina; Tamaulipas och Rio Purificacion i Mexico. Mönster och färger är väl inte direkt imponerande, det finns för det mesta bara några sporadiskt placerade svarta fläckar eller tvärgående färgfält på en transparent, gråbeige grundfärg. Det lilla svärdet kan möjligen ha en mörk fensöm på nedre ytterkanten. För övrigt är honorna ganska transparenta. Hannarna är 4 cm + svärdsnutten och honorna är en cm längre. Populationen från Rio Soto har även beskrivits ha storleken 2,5 cm för hannarna respektive 4 cm för honorna. Jag kan inte helt förstå bakgrunden till de avvikande litteraturangivelserna, de exemplar jag själv sett har enligt mina minnesbilder varit i den större storleksordningen.
Den ursprungligen i hobbyodling förekommande arten försvann ett tag, men importerades senare igen. Dock rörde det sig då 1979 om en helt ny lokalform med till en början omstridd fyndortsangivelse: Rio Santa Engracia. Honor och hannar hos dessa fiskar uppvisar en näranog helrund mörk fläck, omgiven av en ljusare omkrets, nära stjärtroten. Båda formerna har korsats flera gånger med X. variatus varvid de artspecifika kännetecknen för X. xiphidum gick förlorade. Även naturhybrider av denna kombination finns fotografiskt bevarade, de har ett antal svarta tvärband och ser kroppsligen ut som en Platy förutom svärdssnutten. Precis i stjärtroten sitter ett brett tvärband som en halvmåne. Dessa båda arter anses vara nära släkt.
Svärdplatyn vållar inga större problem i akvariehållning, bara man inte håller dem för varmt. Gör man det, då får man en mängd tidigt utvecklade hannar som blir högst 2 cm stora, emedan honorna uppnår normalstorlek. Lämplig hållningstemperatur är 18-25 grader. Ute i sina hemmavatten övervarar den kyligare perioder med lätthet, men de verkar föredra temperaturer kring 28 grader C vilket dock inte är någon lämplig hållningstemperatur för de jämna förhållanden som råder i ett akvarium året om.
Den har inga speciella krav på utfodringen och ynglen är lätta att dra upp. Odlingen är helt oproblematisk. Kullarna kommer i intervall om 24-30 dagar, det blir för det mesta någonstans under 50 stycken yngel åt gången. Fisken trivs i ganska små kar eftersom det är frågan om en mycket lugn art. De kan hållas i små akvarier på runt 50 cm sidlängd. En bra nybörjarart för den som vill ha något inte alla andra har.
Artikeln uppdaterad 2004-08-31
Nya arter + textrevision
Till artikelindex |
|
