 | Innehåll - Akvarier |  |
| Logga in | |
Glömt ditt lösenord?
|  | Artiklar - Akvarier |  |
Fiskar
Fiskar som föder levande ungar XI: Tandkarpar (1-13)
Skapad av Christina Ghiasvand
XI. Några exempel på ungfödande tandkarpar
1. Alfaro
Långsträckta fiskar med bukorganen förlagda långt framåt på kroppen. Mycket typiska, ofta långa gonopodier. Längsmed buksidan går en speciell benplattestruktur, bestående av två rader fiskfjäll; en från varje kroppssida. Hittintills är Alfaro-arterna sällan förökade i akvariehållning, endast A. cultratus i någon större omfattning.
Alfaro cultratus
En rätt långsmal fisk med sidledes ihopplattad bakkropp. Kroppen är ljust gråaktigt olivgrön, med ljusare skimmer på buksidorna. Fullt utvuxna fiskar skimrar åt det blåa eller gröna hållet. Beroende på population kan fenorna skimra gulaktigt eller vara helt transparenta. Hos den dominanta hannen har stjärtfenan och ev. andra fenor svarta sömmar. Honorna blir 7-9 cm stora, hannarna vanligen endast 5-6 cm. En unik egenhet hos denna art, vilken inte har observerats hos någon annan art, är det speciella parningsbeteendet: Hannen står stundvis ovanför honans huvudregion och fläktar över honans nacke med sina bukfenor för att stimulera henne till parning.
Fiskarna hålles nog bäst vid temperaturer kring 23-25 grader C, men ouppvärmda kar duger utmärkt. I sina ursprungsbiotoper finner man dem i vattendrag som kan vara på 30 cm djup tillsammans med en mängd andra ungfödande arter ur Poeciliiderna. Jag kan inte bekräfta det i litteraturen stadfästa dåliga ryktet hos denna fisk – de är inte särskilt bråkiga eller aggressiva. Får fiskarna tillräckligt stora akvarier, med framför allt rikligt med simutrymme vid ytan, så är de utmärkta akvariefiskar. Karen får gärna vara fulla med vattenväxter, bara det finns bra med simutrymme. Det sägs att de är känsliga för bakterieangrepp, så det kan vara bra med regelbundna vattenbyten och en mindre salttillsats.
Efter en dräktighetstid som är några dagar färre än t.ex. guppyns, eller ungefär 24 dagar (23-36 dagar), så får cultratusen vanligen mellan 10-30, men ofta upp till 70 rätt stora yngel. Ynglen är större än Guppyyngel, de ligger oftast på 8 mm. Ynglen är inte helt lätta att få upp till vuxenstorlek, kanske mest beroende på känsligheten mot bakterier, men även p.g.a. att de ständigt måste få tillgång till lämpligt näringsriktigt foder, helst i levande form! Till en början tar ynglen endast mycket fint foder från ytan, senare är nykläckt Artemia och därefter vuxen Artemia idealiskt uppmatningsfoder. Räkmixer är inte dumt det heller för denna art.
2. Belonesox
De här fiskarna har ett speciellt “grymt utseende”, med långsträckt bakkropp och stort spetsigt huvud med mycket stora ögon. Huvudet med sina kraftiga läppar ger fiskarna ett gäddliknande utseende. Tydligt framträdande, stora tänder. Har gonopodium. Egentligen hör de till Gambusiorna, men eftersom de är litet speciella så har de getts en egen underfamilj. Belonesox är rovfiskar av typen “grab and smash”. Förekommer från sydmexico till Costa Rica i bräckt vatten. Tidigare rapporter om att de skulle ha utrotats p.g.a. kemiska myggbekämpningsmedel har visat sig felaktiga.
Belonesox belizanus
Det här är en fisk för älskare av fiskar med udda utseende. Det är här frågan om en utpräglad rovfisk, den blir dessutom ganska stor; honorna upp till 20 cm, hannarna maximalt ca. 12 cm. Stämningsberoende mer eller mindre svart färgskimmer på fisken, som annars är silverfärgad åt det gråbruna eller olivbruna hållet, med antydda små mörka prickar. Fenor transparenta, någon enstaka population kan uppvisa gulaktiga fenor.
B. belizanus är en särpräglad rovfisk, men kanske just på grund av detta relativt enkel att hålla. De kräver nämligen inte så stora kar som man kunde förmoda p.g.a. storleken på fiskarna. De jagar nämligen enligt stötjaktmetoden “grab and smash”. Resten av tiden står de relativt still och bara spanar. De utnyttjar alltså inte ett akvarium medelst ständiga strövtåg som andra akvariefiskar i allmänhet gör.
Fisken kommer från de nordliga kusttrakterna i mellanamerika, alltså från bräckt vatten. I sällsynta fall har man hittat dem i floder. De föredrar flacka, långsamt flytande vattenområden. Förekommer sympatriskt med Gambusia sexradiata. Man fångar dem på upp till 1,5 meters djup, där de kan förekomma tillsammans med Carlhubbsia kidderi, Phallichthys fairwetheri, diverse tetror och ciklider. I dessa vatten växer mängder med Cabomba och vattenytorna är täckta med tjocka täcken av Salvinia. Bra växtlighet i akvariet gör att de annars något skygga fiskarna blir litet mera aktiva att se på.
B. belizanus verkar inte ha några särskilda krav på vattnets beskaffenhet, de är tacksamma akvariefiskar. En salttillsats på exempelvis 1-1½ matsked per 10 liter vatten kan dock vara fördelaktigt. Trivs i temperaturer någonstans mellan 23-30 grader C. Enda problemet är att de ständigt måste förses med foderfiskar i lämplig storlek. Ungfiskarna behöver mycket levadefoder de också, diverse vattenloppor och Artemia kan vara lämpligt. Det sägs att man måste börja senast vid två veckors ålder med att erbjuda ungfiskarna levande foderfisk, annars avstannar de i tillväxt och förtvinar senare p.g.a. immunologiska problem. Man bör inte fylla karet med diverse foderfisk och sedan överlåta urvalet åt belizanusen - detta resulterar i att de mindre fiskarna väljs ut till mat och de större bara jagas runt och bites sönder tills de dör. Ge lagom mycket och vänta med att tillföra ny bytesfisk tills den gamla är uppäten. Detta gör det ganska självklart att det här är en fisk för enbart ett artakvarium som inte behöver vara jättestort, men bör inte underskrida 100 cm längd. Bästa medboende är kanske diverse ciklider, eftersom belizanusen inte klarar av att jaga och äta upp högryggade fiskar.
Honorna föder vid ungefär 4 månaders ålder sina första kullar. En kull kan vara på 20-80 ungfiskar, beroende på honans storlek och fodertillgång (en litteraturkälla anger upp till 100 yngel per kull). Artegna yngel kannibaliseras knappast. Ynglen som i början har en mörk längsgående rand är förhållandevis stora, 3,5 cm, och är genast hungriga!
3. Brachyrhaphis, Carlhubbsia, Cnesterodon, Flexipenis, Heterophallus, Neoheterandria
Brachyrhaphis är långsträckt byggda fiskar med relativt stort huvud. De har allihop rätt kraftiga färger, några har diskret men intressant mönstring. Alla arter utom B. hartwegi har en speciell svart utfärgning på antingen gonopodiet, analfensområdet, nedre/övre konturen på området mellan analfena och stjärtfena eller flera av dessa ställen. Det är inte frågan om några trevliga akvariefiskar, de är ganska rabiata gentemot artfrämmande fiskar och uppvisar kannibalistiska tendenser gentemot den egna avkomman. En art med trevligt färgat utseende införs från Panama, B. roswithae. Den har ett flertal gånger blivit presenterad som lämplig kandidat för akvariehållning. Hannarna har ett gonopodium, som är svart för en del arter.
Carlhubbsia är inte särskilt kraftigt byggda, småväxta fiskar utan speciellt framträdande mönstring eller färger. Någon art har litet mera betonade, välväxta ryggfenor som påminner litet om “Glada Änkans”. Hannarna har gonopodium. Vill ha lugna vatten med mycket växtlighet, t.ex. Javamossa, Myriophyllum, Vallisneria eller liknande för ynglen att gömma sig emellan. En del arter har till en början hållits och förökats framgångsrikt i akvarier, för att sedan plötsligt dö ut. Kräver annars inga stora kar, kan sällskapa med många olika små levandefödare i samma storleksklass, exempelvis “Glada Änkan”. Ynglen behöver mycket smått foder, precis som “Glada Änkans” yngel. Skygg.
Cnesterodon är småväxta, långsträckta fiskar, med en speciell egenhet: Gonopodiet sitter så att det förs rätvinkligt rätt ut. De olika arterna kommer från olika ställen runt om i Karibien, där de förekommer tillsammans med olika svärdbärare, Poecilier och Gambusior. Tåliga och tacksamma fiskar som är möjliga att hålla under enklast tänkbara akvarieförhållanden, men som p.g.a. sitt oansenliga utseende inte är särskilt vanliga idag inom hobbyn. Bra fiskar för små kar, de blir endast 2 (hannarna) respektive 2,5 cm (honorna) stora. Hannarna har artspecifika gonopodier. Speciellt: I akvaristikens barndom runt sekelskiftet var en (ofta) svartfläckig art, C. demmaculatus, som då kallades “Dezi” (jämför med “Kaudi”), mycket populär just för att det var en fisk som fick fram levande små yngel. Även om den tål temperaturer på upp till 30 grader C så rekommenderas akvariehållning i temperaturer understigande 25 grader C, annars försvinner de något klena och känsliga fiskarna. Idag importeras knappast denna fiskart, som nog i det närmaste är utdöd inom hobbyakvaristiken. Jag höll en del sådana tidigare, då i ouppvärmda kar.
Flexipenis är relativt småväxta fiskar med långsträckt kroppsform och sparsamt utbuktande bukparti. Hannarna har gonopodium. Namnet tyder på ett böjligt sådant. Fiskarna har spetsigt huvud. Honor och hannar har likartat utseende med en bred längsgående mörk rand som går från ögat till stjärtfenans fäste. Problemfria att hålla, tar alla fodersorter.
Heterophallus är mycket småväxta, långsträckta fiskar med endast små fenor. De har spetsigt huvud och långt bakåt placerad ryggfena. Hannarna har gonopodium. Namnet betyder annorlunda könsorgan. Dessa fiskar samordnades tidigare med Gambusiorna. Det finns några arter som odlas i hobbyakvarier, men de är ovanliga.
Neoheterandria är mycket småväxta, några arter är kända som lätt kan anpassas till olika vattenförhållanden i akvarier. De är anpassade till extrema förhållanden ute i naturen och klarar sig därför väl i akvarier. Importeras inte särskilt ofta men har på senare år börjat förekomma på fiskbörserna. De har långsträckt kropp med litet huvud. Hannarna har gonopodium. Neoheterandria elegans är en art som kommer från Rio Truando, en flod i Colombia. Orten ligger nära Medellin och är av politiska skäl riskabel att besöka. Det är inte många som varit där sedan förstagångsfångsten 1989.
4. Gambusia
Den här fiskfamiljen omfattar en mängd fiskar med olikartat utseende. Munnen kan vara “pirayaliknande”, spetsig eller “Guppyliknande”. Kroppen kan vara långsmal eller mera kompakt. Hannarna har arttypiska gonopodier som är raka eller något böjda, honorna ganska “bulligt” byggda, ungefär som en fet guppyhona. Ett speciellt kännetecken är de hos hannarna vanligen förlängda och uppåtböjda gällocksfenorna. Namnet kommer från det kubanska ordet gambusino, obetydande. En del av arterna förekommer både med och utan mönstring i form av mer eller mindre framträdande prickar eller fläckar; exempelvis “holbrookin” som finns i normal och guldvariant, både med och utan fläckar.
Bland gambusiorna finns både utrotade och utrotningshotade arter: Gambusia amistadensis och G. georgei är helt utrotade ute i naturen och finns heller inte i akvaristisk vård, de klassas som "EX", alltså Extinct. Sedan finns det några arter som klassas som "VU", alltså Vulnerable: Gambusia alvarezi, G. gagei, G. heterochir, G. hurtadoi, G. krumholzi (som förekommer ibland i akvarier), G. longispinis och G. nobilis. Slutligen så finns det två arter som man tror är utrotningshotade, men för vilka riktigt styrkta data saknas: Gambusia aestiputens och G. speciosa. Många Gambusior är emellertid robusta och härdiga fiskar som, efter att ha spritts av människohand i malariabekämpningssyfte, finns som självständiga förvildade populationer över hela världen.
Gambusia affinis; underarten G. A. holbrooki
En av de äldsta akvariefiskarna. Liknar den s.k. Kaudin som infördes samtidigt till Europa, ofta förväxlade med varandra. Dessa två arter blev tillsammans med “Dezin” några av de första prydnadsfiskarna som blev intressanta för akvariehållning. De var vanliga ute i Europa vid sekelskiftet, populära inte minst p.g.a. att de födde fram levande yngel. Många akvariestammar finns även idag. Särskilt trevliga är de med svartfläckiga hannar. Detta ser ganska kul ut – stora “Guppyliknande”, ljust gråbeige honor (svartfläckiga honor är mycket sällsynta) och ett gäng pyttesmå svarta hannar surrande runt dessa! Det ser ut som om det vore frågan om två helt olika arter. Man tror att de fläckiga individerna har uppstått på naturlig väg, genom en genetisk mutationsprocess kallad “crossing-over”.
På tyska kallas nominatformen “Troll-karp” eller Texas-karp”, underarten har inget särskilt populärnamn. De förväxlas dock ofta med den fläckiga “Kaudin”, som ser mycket snarlik ut och ofta infördes under felaktigt namn. Jag känner inte till något svenskt populärnamn för den här arten. Varför inte kalla dem för Troll-karp? De ser ganska underliga ut med sina mörka huvuden och stora glimrande ögon – jag ser framför mig hur de lurar på prinsessorna i skumrasket i den mörka skogen, förlåt, akvariedjupet … Eller så kanske man rätt och slätt bör kalla dem “Holbrook-fisk”, för så heter de ju?
Det är tacksamma fiskar som är enkla att hålla i akvarier. Observera att både nominatformen och Holbrookin finns som neutralfärgad och som svartfläckig variant. Den neutralfärgade Holbrookin förväxlas ofta med nominatformen! Hållnings- och odlingserfarenheterna varierar, men tycks peka på att den fläckiga Holbrookin är härdigast av dem alla. Den är enligt många samstämmiga uppgifter och mina egna erfarenheter härdigare än den omönstrade formen (av Holbrookin). För G. Affinis oavsett mönstring och för den omönstrade Holbrookin gäller att temperaturen aldrig får understiga 18 grader C, detta klarar de inte av särskilt väl. För den fläckiga varianten av underarten Holbrooki gäller emellertid alltså inte samma problem, dessa går att hålla litet hursomhelst, även helårsvis milda vintrar ute i skandinaviska dammar. De är särskilt väl anpassade till kyliga temperaturer, de klarar utmärkt väl perioder med temperaturer långt under fryspunkten. Det är också anledningen till att denna underart har lyckats kolonialisera sig i kyliga områden i framför allt östeuropa och USA. För övrigt ställer varken nominatformen eller underarten några speciella krav på vattnets beskaffenhet eller beträffande utfodringen.
De har använts utplanterade inom bekämpningen mot Malariamyggor. De akvariestammar vi har idag har importerats från dessa habitat, de har mycket sällan importerats från sina ursprungsbiotoper.
I motsats till G. Affinis så har honorna hos denna underart en stor och framträdande dräktighetsfläck. De har en dräktighetstid ungefär motsvarande eller något kortare än Guppyers, 24 dagar, och får ungefär lika många yngel, 10-60 stycken. Ynglen är lika stora som för Guppyer, runt 6 mm. G. Affinis blir ungefär lika stor som Guppyer eller maximalt 7 cm (honor), holbrookin blir en cm mindre ungefär, och deras yngel därefter. Det rapporteras ofta att honorna eftertraktar sina yngel, samt att båda arterna generellt är aggressiva. Jag tror att det bara är uttalat hos viltfångade exemplar som är uppfödda på levandefoder. Mina egna har inte varit uttalat aggressiva inom arten eller jagat de egna ynglen. Gömställen för ynglen är naturligtvis en nödvändighet, likaså ej för snävt tilltagna kar till de simglada fiskarna.
Det är trevliga och vackra akvariefiskar som jag varmt kan rekommendera! Lämpar sig även för kalla utrymmen. Kan även om de är helt fredliga, hävda sig gentemot något större medboende fiskarter.
5. Girardinus
Slanka och långsträckt byggda fiskar med relativt klent utbildade fenor. Små eller medelstora arter. Hannarna har ett påtagligt stort gonopodium med “änterhake” i slutändan. Även om ingen av de hittills kända arterna är särskilt färggranna, är de ändå ganska trevliga att se på. Alla kända arterna i denna underfamilj är hemmahörande på den karibiska ön Kuba. Det finns många olika importer av dessa fiskar, men de flesta kan man nog anse som lokalformer av Metalltandkarpen. Förutom denna är Glaskarpen och en ytterligare art känd, men mera ovanliga i akvariehållning. Det är livliga, men ändå helt fredliga fiskar som är trevliga medboende till övriga akvariefiskar i karet. Behöver inte särskilt stora akvarier, en simlängd på runt 50 cm är fullt tillräckligt. Glaskarpen har en blå överkant på ögat, på ungefär samma sätt som jag beskrivit för X. eiseni.
Girardinus metallicus – Metalltandkarp
En livlig art, som uppehåller sig inom alla nivåer i akvariet. Storlek ungefär som Guppy, antal yngel ungefär detsamma. Kan få ända upp till 100 yngel per kull, men då måste det vara stora honor. Något färre antal dagar dräktighetstid jämfört med Guppyer, mellan 23-25 dagar. Vill ha det aningen varmare än dessa, trivselområdet ligger mellan 22-30 grader C.
Oproblematisk att hålla, inte särskilt kinkig med maten heller. Om vattnet hålls i bra kvalitet och syresättes väl, kan de hållas i små akvarier på endast 30-50 cm simlängd. Ynglen lätta att dra upp.
Kroppen är diskret färgad med endast ett antal svaga mörka tvärband. På ryggfenan finns en svart fläck hos både hannar och honor. En underlighet är de hanliga exemplar med svart konturerad bukundersida och gonopodium, samt intensivt citrongult skimrande buk och kroppssidor som dyker upp i vissa stammar. Det lär gå att få fram honor som enbart ger upphov till gula hannar med dessa svarta gonopodier. Fenomenet iakttogs först 1965 hos de djur som överläts till Zoologiska trädgården utav kubanska utställare på mässan i Leipzig. 1966 beskrevs för första gången att de olika färgade hannarna faktiskt uppvisade olika parnings- och lekbeteende. Man kan ännu inte förklara vetenskapligt hur det är med det hela.
6. Heterandria
Fiskar med långsträckt kropp, med undantag för H. formosa har de lätt bullig kropp och stort huvud. Hannarna har gonopodium. De olika arterna förekommer uteslutande i syd-Carolina, Georgia, Florida och Louisiana. Heterandrierna anses vara nära släkt med de “falska svärdbärarna”, Pseudoxiphophorus, men det utreds ännu. Namnet Heterandria står för annorlunda hannar.
Heterandria formosa - Heterandria
Det här är väldigt små fiskar, honorna blir endast högst 4-5 cm långa och hannarna hälften så stora. En liten men attraktiv art för finsmakaren. Jag har hållit dessa av och till, men ofta haft problem med att i lägenheten kunna förse dem med det något kyliga vatten de föredrar. Jag har till exempel hållit dem tillsammans med vildguppyer och Corydoras barbatus, vilka båda trivs utmärkt med ouppvärmt vatten. Barbatusen har också faktiskt tålt en liten salttillsats vilket de övriga arterna dragit fördel utav. För att Heterandrierna skall må bra bör temperaturen inte överstiga 25 grader C. När temperaturen en längre tid överskridit detta har de hos mig gärna drabbats av inre bakteriella infektioner.
Heterandrian har en ljust gråoliv ton på kroppen som är mörkare på ovansidan. Längsmed hela kroppssidorna går en svart någorlunda bred rand. Ryggfenan och analfenan har en svart fläck, ryggfenan hos både hannar och honor dessutom en karmosinröd yttre rand. Beroende på födan och andra omständigheter kan ibland mörka tvärgående band anas på kroppssidorna, särskilt bakåt på kroppen. Det lär finnas populationer som uppvisar något gulaktiga fenor.
Ute i naturen bebor Heterandrian flacka söt- och bräckvattensområden och uppehåller sig mest i strandzonerna under överhängande vegetation. Hemmavattnen är mestadels syrefattiga och mycket rika på mikroorganismer. Javamossa och annat där mikrofloran kan trivas är alltså nödvändigt för trivseln och förökningen hos denna art även vid akvariehållning. Annars är de tacksamma små akvarieinnevånare, som inte gör någon annan förnär, snarare tvärtom. Om övriga medboende är storleksmässigt väldigt mycket större, kan Heterandrian bli skygg och hålla sig undan. De uppehåller sig då mest i Javasnåren och kommer bara fram vid matdags. Den saknade överhängande vegetationen kan simuleras med Najas eller liknande, dessa är trevliga att simma runt bland, trots att de är relativt glesa. För övrigt så ställer Heterandrierna inga större krav på vattenkvalitén. De har odlats och hållits sedan ganska länge i akvarier, importeras ända sedan 1912 till Europa/Tyskland.
Bästa maten är Artemia (nykläckta), men de klarar även Dafnier och mygglarver exempelvis. Flingfoder tas också.
Ynglen är pyttesmå, bara 2 mm långa. Heterandrierna föder inte alla yngel på en gång, utan ett efter ett då de utvecklas på detta sätt inuti modern. Det kan dröja mellan 3-4 dagar mellan varje födelse, men vanligen föder honan några yngel varje dag, upp till 5-6 yngel (eller bara 1). Efter en viloperiod på vanligen 10 dagar (men den kan vara upp till 70 dagar) kommer en ny kull. Varannan viloperiod kan vara lång, varannan kort. Efter en längre viloperiod ansluter sig en treveckors-ynglingsperiod. Hänger ni med i denna beskrivning? Ynglena har innan de fötts en mycket liten äggula, vilket betyder att de behöver extra näring via s.k. folliklar som eventuellt står i förbindelse med moderns äggstockar. Man har ännu inte helt kunnat verifiera detta, några forskare menar att honorna har en s.k. protoplacenta som sköter detta. Folliklarna är ett slags utåtvända hudfickor hos ynglen, de sitter i förbindelse med ynglets bukregion. När de väl fötts behöver ynglen pyttesmått foder, ett väl ingånget akvarium med många mikroorganismer är därför mycket fördelaktigt vid odling av denna art. Ynglen jagas knappast av föräldrarna. Hannarna är mycket intensiva, nästan aggressiva medans de leker. De hetsar konkurrerande hannar och jagar dessa kors och tvärs genom akvariet när de är som mest på gång. Trevliga, söta små fiskar, som varmt kan rekommenderas om man vill ha ett kallt kar.
7. Limia
Inom denna underfamilj förekommer arter med ett flertal olika typer av kroppsbyggnad. Hannarna, men även i någon mån honorna, har ofta färgstarkt glimrande fjäll. De olika arterna har mer eller mindre utpräglade mörka tvärgående band eller fläckar/prickar. Dessa är oftast tydligast hos hannarna. Hannarna har ett gonopodium. Förekommer uteslutande kring de Karibiska öarna. Namnet stammar från det spanska ordet för slamm, limus, vilket syftar på arten A. vittatas hemmavatten i Havanna på Kuba.
Limia dominicensis (modernare namn = Poecilia dominicensis) - Dominikansk Limia
En vacker Limia med något kraftig kroppsbyggnad och spetsigt huvud. Liten, honorna blir bara 4-4,5 cm, hannarna förhållandevis mindre. Olika populationer har importerats, alla har olika färgteckning eller diskret sådan. Många liknar L. nigrofasciatus i färg och mönstring, men även de utan nämnvärd färgsättning har intressanta rygg- och stjärtfenor som går åt orangegult, samt starkt utpräglat metalliskt skimmer. De kan skimra i ljusblått åt det turkosa hållet. Ryggfenan kan även ha en mörk yttersta kant. Dominanta hannar har en tydligare tvärgående mönstring. Huvudets och bukens undersida är på dessa djur starkt orangegul. Hannarna har en sidledes mera tillplattad kropp än honorna. Om djuren är stressade färgar de av sig eller så försöker båda könen se likadana ut.
Som namnet antyder, kommer de mycket riktigt från Dominikanska republiken (Hispaniola). I deras ursprungshabitat hamnar de under regnperioden p.g.a. översvämmningen i alla möjliga olika landskapstyper. De påträffas dock oftast i områden med slammig botten. Där finns mycket klart vatten, yppig vegetation i och ovan vattnet, som även blir skuggat ovanifrån av övrig rik växtlighet.
Skötsel och odling i det stora hela som för övriga mellanstora Limior, dock att de nyfödda ynglen är ungefär 6 mm stora och att dräktighetstiden är på 24 dagar. Honorna verkar endast kunna frambringa 3-4 kullar, sedan blir det inga fler. Annars helt oproblematisk och lätt att hålla. Kan sägas vara en ljusare variant på Limia, mestadels något pastelligare än exempelvis Puckel-Limian. Ibland importerad under namnet L. caudiofasciata, som egentligen gäller som synonym till L. nigrofasciata. Trevlig, inte bara för fantaster.
Limia melanogaster (modernare namn = Poecilia melanogaster) - Svartbukig Limia
Den här arten Limia är ganska känd, man får till och med ibland se den i handeln någon enstaka gång. Det är en av de slankaste arterna inom denna underfamilj och den har en nästan cirkelrund kroppsform i genomskärning. Honorna har ett alldeles speciellt svart område på bakre delen av buksidorna, detta kan täcka mer eller mindre halva buken. Hos dominanta hannar sker en intensivare utfärgning i svart av ryggsidan och “svanstjälken”. Hos hannar och honor är denna fläck ett halvrunt område invid svansroten. Gulaktiga fenor, som hos hannarna ger en starkare gul stjärtfena. I handeln är de dock ganska oansenliga eftersom ungfiskarna inte uppvisar någon speciellt uttalad teckning eller färg. En fiskart som det annars inte är så mycket att säga om, de är lättskötta och ynglen är oproblematiska att dra upp.
Limia nigrofasciata (modernare namn = Poecilia nigrofasciata) - Puckel-Limia eller Svartbandad Limia
Den här arten är ganska välkänd p.g.a. den typiskt höga och sidledes starkt tillplattade kroppsbyggnaden hos äldre hannar. Med åldern kröks rygglinjen uppåt, samt även undre konturen på “svansstjälken” får sig en optisk böj uppåt. Honorna är mellan 4-6 cm långa, hannarna aningen kortare men högre byggda med åldern som sagt. Riktigt gamla honor kan bli upp till 8 cm stora (ibland även hannarna) och får då ett rätt klumpigt utseende. Huvudet är spetsigt. Längsmed undersidan på hannarnas “svansstjälk” finns en kilformad struktur, på samma sätt som för Alfaro cultratus. Hannar och honor är annars lika färgade och tecknade, hannarna dock mera intensivt: Fiskarna är gula med anstrykning åt olivgrönt och har ett antal tvärgående svarta band på sidorna, vanligen 7-12 st. Några individer kan dessutom ha mörka fläckar mellan dessa tvärband. Bukundersidan är vitaktig och fenorna gulaktiga. Hela fisken kan beroende på ljusinfall skimra ganska starkt metalliskt. Ryggfenan hos hannarna är full av svarta små fläckar, nästan som kommatecken, vilket på den dominanta hannen flyter ihop och gör ryggfenan nästan helt svart.
Fiskarna måste ha tillgång till växtrik föda, men vill gärna också beta av algmattor på det som växer i dem. Stenar och rötter får vara algbevuxna, i övrigt vill de även ha litet blandad kost.
Honorna får var 25-32 dag (genomsnittligt 28) ett antal rätt stora och robusta yngel, som det i allmänhet inte är några större problem med att få att växa upp. Det brukar bli 10 yngel för unga honor, men ända upp till 60 stycken för erfarna honor. Ynglen är såpass som 8 mm stora, de växer också rätt fort förutsatt att det finns ordentligt med alger. Stora, sent utvecklade hannar (vilket är önskvärt) får man endast när temperaturen vid uppdragandet underskridit 25 grader C och i väl tilltagna kar.
Observandum: Vid hållning tillsammans med andra Poeciliider (respektive Limior) händer det att dessa hannar parar sig med de långsamt simmande honorna av L. nigrofasciatus. Man kan vid återkorsning av avkomman till någon av föräldraarterna inte få någon ren art. Avkomman är en intermediär produkt som alltså inte går att återföra till någon av de inblandade arterna. Detta måste sägas, p.g.a. de många rapporterna kring olika avarter, bastarder. lokalformer m.m. som florerar. Arttillhörigheten bör kontrolleras noggrannt. Det råder en stor tendens till artblandningar bland dessa arter vilket leder till att verifikation kan vara otillfredsställande, även i naturen.
Då och då beskrivs hållnings och odlingsproblem för denna art. Dessa kan troligen tillskrivas något för mjukt vatten. Vid dessa tillfällen, särskilt då hannarna har börjat få ett gungande simsätt, har det visat sig effektivt att höja vattentemperaturen till mellan 25-30 grader C och att tillsätta salt. Två teskedar till en matsked per 10 liter vatten kan vara lagom. Gör sedan några regelbundna vattenbyten, varvid det inte är nödvändigt att kompensera saltbortfallet.
De här fiskarna är på det stora hela enkla att sköta och att föröka, men de vill ha ganska hårt och mineralrikt vatten. Vid under 10 KH mår de inte så bra. Vattnet måste också vara rent, det är viktigt med regelbundna vattenbyten. Den här arten förekommer någon enstaka gång i handeln. En trevlig, och litet speciell fisk som förtjänar litet mera uppmärksamhet hos hobbyakvarister.
Limia vittata (modernare namn = Poecilia vittata)
Det här är en ofta mycket vackert svartmönstrad art som kommer från Kuba. Vittatan är bara aningen tillplattad sidledes, jämfört med den mycket starkt tillplattade nigrofasciatusen. Den har mer eller mindre utbredda fläckar/prickar på både honor och hannar, vilket gör att arten kan sägas likna den tidigare nämnda Dezin och Kaudin. Det finns en särskilt vacker (tycker åtmindstone jag) färgmorf som är citronigt solgul i bottenfärgen och starkt svartfläckig. Vidare finns varianter med några sparsamt fördelade fläckar eller inga alls – med enbart en antydd längsgående mörk rand. Det finns även några som ursprungligen importerades 1965 till Leipzig som endast har en mängd svarta fläckar på alla fenorna, dessa ger nästan ett “Wagtail-intryck”. Senare kom en variant till Berlin som var precis tvärtom, de hade i sin tur endast en mängd svarta fläckar på kroppen men ej på fenorna.
Arten blir några cm större än Limia nigrofasciatus. Den är enklast möjlig att sköta, och förökar sig plikttroget. Eftersom honorna kan bli rätt storvuxna, upp till 12 cm, rekommenderas litet större akvarier på minst 100 liter. Hannarna håller sig kring drygt 4 cm som mest. Ynglen som de får med ungefär 25-28 dagars mellanrum är rätt stora och snabbväxande. Man bör inte dra upp ynglen vid högre temperaturer än 25 grader C, för då får man nämligen alltför tidigt utvecklade, småväxta hannar som inte blir större än 3 cm! Ålder för könsmognad varierar, det rör sig om 4-6 månader, men man kan få vänta upp till sju månader för vissa hannar.
Utfodras kan dessa fiskar med det mesta, de är oproblematiska i alla avseenden. Man får dock tänka på att det här är frågan om mycket livliga fiskar och därför ge dem mycket simutrymme. Akvariets längd får inte underskrida 80 cm. De tycker om mycket alger och temperaturer på någonstans mellan 25-30 grader C, dock litet lägre för växande yngel.
En trevlig och till utseendet variabel fisk som kan rekommenderas för alla som gillar levandefödare med litet fart på.
8. Phallichthys
Med undantag av en art, P. quadripunctatus, är det här frågan om något ihoptryckt högväxta arter. Personligen så är jag mycket tilltalad av deras utseende. Särskilt hannarna men även honorna har höga, litet solfjäderliknande, bakåtsluttande ryggfenor. Sidledes är båda könen tillplattade. Hannarna har ett framträdande gonopodium. De förekommer i området som sträcker sig från Sydliga Mexico till Panama. Namnet stammar från grekiskan och betyder något fritt översatt “det manliga organet”. De importerades för första gången till Europa någon gång på 20-talet.
Förutom nedanstående art finns en snarlik art som ibland förväxlas med denna, P. amates pittieri, Nät-Tandkarp. Denna art är både större och robustare, i övrigt snarlik i utseendet. P. fairwetheri är mycket snarlik P. amates amates, men den svarta ryggfenskanten är mindre betonad, en yttre ljus fensöm kan finnas. Honornas dräktighetsfläck är sällan eller aldrig lika betonad som hos P. amates amates, de har istället en mängd små svarta punkter i området. Arten är något mindre, ynglen är dock upp till 5 mm stora. Särskilt de dominanta hannarna har ett typiskt mörkt tvärband i främre delen av svansroten, litet bakom ryggfenans ansats. En annan lustig liten art, P. quadripunctatus, som dock har flera runda prickar än fyra, har ljust gråbeige bottenfärg och blå ryggfena. Denna art har fångats inom områden med vattentemperaturer på 20-40 grader C och bottentemperaturer uppmätta till 34,5 grader C! Alla Phallichthys-arterna är anspråkslösa och lättskötta och kan därför rekommenderas som nybörjarfiskar, dock att ynglen kan vara kinkiga med maten.
Phallichthys amates amates – Glada Änkan
En av mina favoritfiskar. Hannar och honor har en någon mm bred svart kant på ryggfenan. Honorna är upp till 6 cm stora och har en kraftigt utåtbuktande rygglinje. Hannarna blir något mindre, upp till 3 cm och har ett iögonenfallande gonopodium. Båda könen har en varmt ljusbeige ton över hela kroppen, med ett metalliskt blått skimmer. Det blåa kommer fram särskilt när de är välskötta och är ofta påtagligt täckande hos honorna. Rygg- och stjärtfenor kan ha en gulaktig transparent färgton, övriga fenor är färglösa. Särskilt ryggfenorna hos både hannar och honor kan ha en yttersta fensöm som skimrar ljusblått. Honorna har en mycket stor och mörk dräktighetsfläck. Dominanta hannar kan ha en starkare mörk utfärgning. Detta yttrar sig i betonad mörk kant på ryggfenan samt tvärgående mörka band på kroppssidorna. Varför heter fisken Glada Änkan? Jo, den har ju svarta sorgkanter!
Könsmognaden inträder vanligen efter 3 månaders ålder. Honorna får kullar på 50 men beroende på miljön och temperaturen upp till 80 yngel var 21-23 dag. Enligt vissa källor skall dräktighetsperioden vara längre, 30 dagar, men jag tror att det bara dröjer så länge när något i miljön inte är optimalt. Bästa odlingsresultatet är vid temperaturer kring 25 grader C. För uppdragandet av ungfiskarna bör temperaturen helst underskrida 25 grader, annars utvecklas hannarna för fort och förblir klena i växten. Ynglen är mycket små, 2-4 mm stora. Dessa pyttesmå yngel kan vara klena och mycket svåra att få att växa om inte förhållandena är optimala de första tio dagarna. De behöver förses med foder i lämplig storlek eller så håller man arten i mycket väl ingångna kar med infusorier och annat smått.
Inga särskilda krav på temperatur eller vattnets beskaffenhet. Mellan 23(22)-28 grader C ligger de optimala trivselvärdena, hemmavattnen uppvisar kraftiga årstidsvariationer. Det inverkar positivt på hälsan om de får det svalare på vintern och varmare under sommaren. Trivs lika väl i mjukt som i mellanhårt eller aningen hårt vatten. I originalbiotopen är bottnarna slammiga och uppvisar ett lågt vattenstånd. En hel del svavelväten och annat har uppmätts i de vegetationstäta vattendragen. Denna art föredrar långsamt flytande vattendrag eller flodområden. Glada Änkan äter allt smått foder upp till fullvuxen Artemiastorlek ungefär, även smått granulerat foder. Går gärna och noppar bland växtligheten efter ätbara småorganismer.
De trivs i välplanterade kar som inte behöver vara särskilt stora, 50 cm simlängd kan räcka vid separat hållning. De behöver inte hållas separat, men är litet för delikata för att sällskapa med vilka robusta fiskar som helst. De är inte särskilt lättskrämda eller skygga, men om det är stressigt i karet, exempelvis när andra arter leker, drar de sig undan och håller sig sedan undan även då det blir matdags. Välj medboende med omsorg. En vacker liten fisk. Rekommenderas även för ett lugnt och stressfritt sällskapskar med yppig växtlighet. Lämplig som nybörjarfisk.
9. Phalloceros
De här fiskarna bebor Sydöstra Brasilien till och med Uruguay, i några fall även i Paraguay. Flera arter har införts till Europa redan under förrförra århundradets senare hälft, då räknades de emellertid fortfarande till Girardinus. Det är frågan om småväxta, sirligt byggda, långsträckta fiskar med varierande fläckar och mönstring. Hannarna har gonopodium. De flesta företrädare kan med fördel hållas utomhus i skyddade dammar även långt upp i vårt land.
Phalloceros caudimaculatus – Fläckig Kaudi
En populär art runt förr-förra sekelskiftet. Förekommer mest i svartfläckig variant på ljust gråaktig bottenfärg. Arten beskrevs 1868 och redan 1898 förekom den första varianten, “Enfläcks-Kaudin” importerad till Europa. Denna fiskart hjälpte till att få igång hobby-akvaristiken, den var tillsammans med några liknande arter mycket populär p.g.a. att den födde fram små levande yngel. Förutom i sina ursprungshabitat (se ovan), förekommer denna fisk även i många andra länder, där den satts ut som myggbekämpare. Tyvärr har denna introduktion i en del fall även inneburit negativa ekologiska konsekvenser, den räknas i likhet med den snarlika Gambusia affinis som potentiellt riskabel i detta sammanhang. Släpp alltså aldrig ut den, där den inte hör hemma!
De här fiskarna bebor Sydöstra Brasilien till och med Uruguay, i några fall även i Paraguay. Flera arter har införts till Europa redan under förrförra århundradets senare hälft, då räknades de emellertid fortfarande till Girardinus. Det är frågan om småväxta, sirligt byggda, långsträckta fiskar med varierande fläckar och mönstring. Hannarna har gonopodium. De flesta företrädare kan med fördel hållas utomhus i skyddade dammar även långt upp i vårt land.
Phalloceros caudimaculatus – Fläckig Kaudi
En populär art runt förr-förra sekelskiftet. Förekommer mest i svartfläckig variant på ljust gråaktig bottenfärg. Arten beskrevs 1868 och redan 1898 förekom den första varianten, "Enfläcks-Kaudin" importerad till Europa. Denna fiskart hjälpte till att få igång hobby-akvaristiken, den var tillsammans med några liknande arter mycket populär p.g.a. att den födde fram små levande yngel. Förutom i sina ursprungshabitat (se ovan), förekommer denna fisk även i många andra länder, där den satts ut som myggbekämpare. Tyvärr har denna introduktion i en del fall även inneburit negativa ekologiska konsekvenser, den räknas i likhet med den snarlika Gambusia affinis som potentiellt riskabel i detta sammanhang. Släpp alltså aldrig ut den, där den inte hör hemma!
De här fiskarna bebor Sydöstra Brasilien till och med Uruguay, i några fall även i Paraguay. Flera arter har införts till Europa redan under förrförra århundradets senare hälft, då räknades de emellertid fortfarande till Girardinus. Det är frågan om småväxta, sirligt byggda, långsträckta fiskar med varierande fläckar och mönstring. Hannarna har gonopodium. De flesta företrädare kan med fördel hållas utomhus i skyddade dammar även långt upp i vårt land.
Phalloceros caudimaculatus – Fläckig Kaudi
En populär art runt förr-förra sekelskiftet. Förekommer mest i svartfläckig variant på ljust gråaktig bottenfärg. Arten beskrevs 1868 och redan 1898 förekom den första varianten, "Enfläcks-Kaudin" importerad till Europa. Denna fiskart hjälpte till att få igång hobby-akvaristiken, den var tillsammans med några liknande arter mycket populär p.g.a. att den födde fram små levande yngel. Förutom i sina ursprungshabitat (se ovan), förekommer denna fisk även i många andra länder, där den satts ut som myggbekämpare. Tyvärr har denna introduktion i en del fall även inneburit negativa ekologiska konsekvenser, den räknas i likhet med den snarlika Gambusia affinis som potentiellt riskabel i detta sammanhang. Släpp alltså aldrig ut den, där den inte hör hemma!
Observera att tidiga litteraturbeskrivningar kring denna fiskart är till stora delar felaktiga, många sammanblandningar har skett med liknande arter. Detsamma gäller för fyndortsangivelser m.m. Korrekt är att de tidigaste fynden stammar från Rio Grande do Sul i södra Brasilien. 1999 fann man dem så långt upp som på Trinidad, men platsen har ej återbesökts. På senare år har man även funnit dem på flera ställen runt om i Paraguay, exempelvis i Ayolas nära Rio Parana.
Vildformen av denna art har en eller två runda fläckar på mitten och bakre delen av kroppssidorna. För övrigt är den varmt gråbeige och har gulaktiga fenor. Ryggfenan har en svart randning. Med tiden har det börjat uppträda ett antal akvariestammar, bl.a. en gulbottnad variant med stark svart fläckighet upp till fenorna. Denna kallas ibland för auratus eller “Guld-Gambusia”. De uppvisar med åldern tilltagande gulfärgning och en metalliskt grönaktig glans. Dessa går inte att upprätthålla i renodlad form någon längre tid (små kullar, ungarna utvecklar sig dåligt), vid avel måste fläckiga djur blandas med dessa. Varianten reticulatus är likadan fast med svart även på fenorna. Dessa former har blandats med varandra och kan idag knappast åtskiljas.
Arten påträffas i alla sorters sötvatten; sjöar, bäckar och dammar där de lever tillsammans med arter som Hyphessobrycon piabinhas och Nannostomus beckfordi. Det rör sig om flacka sötvatten som får aerosolstänk med salt under vindstarka dagar. Salthalten tilltar därför med tiden i dessa vattendrag. Vid akvariehållning har en salttillsats på 1 rågad tesked per 10 liter vatten visat sig fördelaktigt.
Skötseln av denna art är inte alltid enkel, vildformen är känslig för färskvatten. Små vattenbyten med nattståndet, svalt vatten rekommenderas. De vill ha temperaturer på allra högst 22 grader C, ända ned till 15 grader C utvecklas djuren tillfredsställande.
De får 10-50 yngel var 24:e dag vid den övre temperaturgränsen, men det kan vid svalare hållning dröja 30 dagar. Ynglen är aningen mindre än för Guppyer. En salttillsats på kanske en tesked per 10 liter vatten rekommenderas för att hålla dem friska. Behöver inga stora akvarier, de är endast 3 respektive cirka 5 cm stora (hannar resp. honor). Hannarnas gonopodium är påfallande långt och bäres ihopfällt mot kroppen. Några stammar finns, där ynglen ser ut som vildformen som ungdjur, där det svarta fläckmönstret låter vänta på sig ett tag. Från dessa djur kan man återfå vildformen efter en tids avelsurval om man skulle vilja det. Ynglen jagas inte av föräldrarna förutsatt att det finns rikligt med växtlighet att gömma sig bland. De är problemfria att dra upp. Både ungdjuren och de vuxna är inte särskilt kräsna vid utfodring.
Passar bra för kalla kar med lämpliga bottenlevande djur som medboende, exempelvis pansarmalar som trivs i svalare vatten. Saltet brukar inte utgöra något större problem för malarna, visa stammar av Kaudin kan också vänjas vid en mindre eller ingen salttillsats. De svartfläckiga varianterna är väldigt vackra enligt min smak, men det finns snarlika arter som är mera lättskötta.
10. Phalloptychus, Phallotorynus, Priapella, Priapichthys
Phalloptychus är små, sirligt byggda och långsträckta fiskar. Hannarna har ett gonopodium som är litet räfflat. Dessa fiskar har ganska oansenligt utseende, endast några mörka tvärband på gråbeige bottenfärg. Arterna har någon gång importerats till Europa, men har p.g.a. svårigheter vid akvariehållning inte klarat sig särskilt bra. Mycket känsliga, t.ex. för vitaprick-sjukan.
Phallotorynus är småväxta långsträckta fiskar med småväxta fenor. Hannarna har gonopodium som har en tydlig “krok” i änden. Ingen av de hittintills kända arterna har kunnat importerats i levande skick till Europa. Bebor sydöstra Brasilien.
Priapella har den kroppsform som är typisk för karpartade fiskar. Intensivt lysande, blåa ögon! Hannarna har gonopodier. Inga speciella hållningsproblem har förekommit hos mig, men de verkar aningen lättskrämda vid flytt eller underhållsarbeten i akvariet. Arten anses mycket känslig inför temperatursvängningar. Priapella intermedia är en art som funnits länge inom hobbyakvaristiken, den har ljusa fensömmar. Priapella olmecae från Olmecasjön anses numera vara en egen art men ordnades tidigare under namnet Priapella intermedia "olmecae". Den är faktiskt inte särskilt lik intermedian till utseendet. Typlokaliteten är Río de la Palma (ca. 10 km nord-nordväst om Sontecomapan, 25 km nord-nordöst om Catemacosjön i Veracruz, Mexico). Flera nya fångstorter på senare år, den importeras regelbundet sedan 2000 till Europa, t.ex. från olika orter i Central America: Rio de la Palma, Rio Agua Fria samt en lagun vid namn Escondida, Los Tuxtlas, Veracruz, Mexico. Detsamma gäller tyvärr inte för Priapella bonita som är helt utdöd. Den klassas som "EX", alltså Extinct både ute i naturen och hålls inte av någon odlare heller.
Priapichthys är på det stora hela relativt små fiskar, dock med undantag för arten P. annectens. Långsträckt kroppsform. Hannarna har gonopodium.
11. Poecilia
Det kroppsliga utseendet är inte enhetligt inom denna underfamilj. Några arter har tidvis flyttats till andra underfamiljer, men har sedan återförts hit igen. Honorna hos alla arter blir dock alla särskilt bulliga under dräktighetstiden. Hannarna har gonopodium. Poecilia-arterna bebor skiftande lokaliteter inom sydöstra USA, mellanamerika, Karibiska öarna samt östra och mellersta sydamerika. Det finns förutom de vanliga arterna också en mängd inte så välkända Poecilia-arter som lämpar sig utmärkt väl för akvariehållning, men som dock inte har någon särskilt iögonenfallande teckning eller färg och därför inte blivit särskilt populära utanför kretsen av inbitna fantaster för just ungfödare.
Flera Poecilior är utrotningshotade, däribland P. latipunctata och P. sulphurophila, vilka är mycket svåra att hålla vid liv i akvarier. De klassas som "CR" eller Critically endangered. Arten Poecilia vetiprovidentiae är utrotningshotad och klassas som "DD", vilket betyder att läget är osäkert men riktigt relevanta data saknas. Det finns dock även Poecilior som är kända för sin härdighet och spridning runt om på jordklotet: Guppyn, som sattes ut av människohand i syfte att bekämpa malariamyggan. Den förekommer som självständiga förvildade populationer i snart sagt alla jordens länder.
Poecilia kykesis (äldre namn = Mollienesia petenensis, Poecilia petenensis) - Svärdsmolly från Petén-sjön
Som P. velifera i alla avseenden, förutom en liten svärdsliknande fortsättning på nederdelen av stjärtfenan. Det är troligen den här arten som finns avbildad i Akvarielexiconet av Riehl & Baensch (under namnet P. petenensis). Efter viss namnkarusell är den numera ansedd som en egen art (skild från Poecilia petenensis). Förekommer i Petén-sjön i Guatemala. Även denna art finns inblandad ibland urfäderna till molly-odlingsformen "Black Molly".
Observera att det ursprungligen beskrevs TVÅ arter som under en tid haft samma namn, Poecilia petenensis! Detta beror på att det fanns flera synsätt kring nomenklaturen av dessa arter, samt att båda var mollyarter som förekom i Peten-sjön. Det var frågan om en kortfenig (”sphenopstyp”) samt en långfenig typ (”latipinnatyp”). Ursprungligen beskrevs dessa av Günther 1866 som Poecilia petenensis (kortfenig) respektive Mollienesia petenensis (långfenig). Den långfeniga Mollienesian gavs ett nytt namn av Rosen & Bailey som tagit bort alla Mollienesior, namnet blev istället Poecilia petenensis. Tyvärr var detta namn dock redan upptaget, vilket utgjorde ett problem som de försökte ”lösa” genom att anse den andra kortfeniga arten som synonym till P. sphenops. Detta var givetvis fel. För att göra en lång historia kort, så fick den långfeniga nyutnämnda P. petenensis år 2002 en ny beskrivning och ett nytt namn, Poecilia kykesis (Poeser 2002). Det var ganska fyndigt, namnet betyder ”förvirring eller ihopblandning”, vilket syftar på R&B´s misstag.
Poecilia latipinna (äldre namn = Mollienesia latipinna) - Midnatts-Molly eller Segelfensmollienisia
Urformen för en bredfenig Black-Mollytyp som blev vanlig ute i handeln någon gång på sena 60-talet. Den rent svarta avelsformen kallades då “Midnatts-Molly” och har idag övertagit statusen som “Black Molly”, fastän man därmed ursprungligen menade Poecilia sphenops (som förekommer mera sällan i handeln idag). Arterna, inklusive deras vildformer, hybridiserar också med varandra, vilket ytterligare försvårar identifikationen. Riktigt dominanta hannar hos P. latipinna har en gulröd fensöm på den breda ryggfenan, vilket den smalfenade P. sphenops saknar. Säljs alltså oftast under namnet Black Molly idag. Hybrider förekommer även med Guppy, dock att medveten sådan avel ofta slår fel.
P. latipinna har i motsats till P. velifera och P. petenensis en mera långsträckt kroppsbyggnad och något spetsigare huvud. Latipinna kommer från latinet och betyder bred fena. Vildformen har olivgrön till något ljusare bottenfärg på hela kroppen, med något mörkare översida och ljusare undersida. Beroende på ljusinfall ger fiskfjällen ett silvrigt eller ibland pärlemoraktigt intryck. Fiskfjällen uppträder så att det ger en mönstring i radformation längsmed kroppssidorna. Den segelformigt utvecklade ryggfenan är pärlemor-vit och beströdd med mörkblå och svarta små fläckar/prickar. Övre kanten på ryggfenan är orangeröd, lika som för den svarta odlingsformen. Även stjärtfenans övre del kan ha en orangeröd färganstrykning och vara beströdd med spridda blåa fläckar/prickar. De här pärlemorsprickarna kan ge intryck av att simma löst utanpå huden skilt från undre färgskikt, ungefär som hos s.k. Platinum-Koi. Främre delen av buken och undersidan av huvudet får en särskilt praktfull orangegul färg hos de dominanta hannarna. Honornas fenor är transparenta. De tidigaste importerna av vildformen skedde 1902 till Europa.
Det finns både helsvarta och fläckiga varianter. M. latipinna har också gett upphov till den mycket populära lyra-feniga varianten som kom från Singapore någon gång på 50-talet. Lyra-fenorna överfördes därefter till P. sphenops. Både den svarta färgformen och den fläckiga finns med olika fenformer, detsamma gäller sphenops-lyran.
Hannarna blir sällan över 10 cm långa (i genomsnittet 8 cm), honorna håller sig också därikring. De behöver rymliga akvarier med minst 100 cm simlängd, inte minst för hannarnas uppvisningar. De är i övrigt också rätt simglada och aktiva. Dominanta hannar kan faktiskt “förpesta” livet i akvariet för många mindre fiskar, förutom för de artegna konkurrerande små-hannarna. Det är därför fördelaktigt om aggressionerna kan få fördela sig på ett flertal honor, arten trivs inte i ensamt majestät. När hannarna är på imponérhumör eller aggressiva spretar de ut fenstrålarna maximalt i ryggfenan, men denna står bara rakt upp, den fälls inte framåt också, vilket den gör hos dominanta hannar av arten P. velifera, den högfeniga segelmollyn. När jag först höll Midnatts-Mollyn på 60-talet fick jag tyvärr uppleva en del förluster just p.g.a. artens aggressivitet. Denna aggressivitet är desto mindre uttalad, ju större akvariumet är. Den då vanligare “äkta Black Mollyn” uppvisade ett mycket fredligare beteende i akvariehållning. Jag har dock en obekräftad känsla utav att Midnattsmollyn har blivit fredligare med tiden, kanske beroende på selektivt avelsurval (ökande domesticering) eller inkorsning med P. sphenops.
Arten förekommer i södra nordamerika längsmed Golfkusten över till utloppen för de Nordmexikanska vattendragen som flyter ut i Atlanten. Alltså i söt-, salt- och bräckvattenszoner längs den Atlantiska kustzonen. En salttillsats anses därför fördelaktigt för artens hållning i akvarier. Personligen tror jag att många av de problem som uppstår hos denna art mest beror på skötselfel, de behöver friskt vatten och gillar strömmande vattenrörelse. Det är därför som nybörjare ofta får problem med svampinfektioner hos denna art; djuren som ofta hålls i för små kar drabbas lätt av bakterie- och parasitangrepp och de skadade hudområdena ger fritt fram för svamparna. En salttillsats kan mildra symptomen, men kompenserar inte för hållningsfel i längden. Det är nog bara den rena vildformen som behöver en mindre salttillsats. Vissa enstaka stammar av den svarta formen tycks dock verkligen kräva en salttillsats, beroende av graden av inblandning av ursprungsformen.
Ute i naturen föredrar de lugnare vatten eller vattenområden. Bästa hållningstemperaturen ligger mellan 18-25 grader C och bör ej överskrida detta. Om man låter ynglen växa upp i högre temperaturer får man alltför snabbt till könsmognad utvecklande individer, som dock aldrig uppnår full storlek. Särskilt vid jämna och höga temperaturer får man dvärgväxta hannar, som aldrig uppnår det imponerande utseendet hos sent utvecklade hannar. Kullarna kommer med för honorna individuella mellanrum, generaliserande uppgifter kan icke anges. Kullarna kan bli upp till 100 yngel som är relativt stora, de är genast mycket rörliga och hungriga. Här är det viktigt med täta vattenbyten och god omvårdnad i övrigt, för att man skall få fram djur som förblir friska. Skötsel och odling i allt väsentligt lika som för P. velifera. Man kan ibland få höra att Black Molly behöver höga temperaturer för att må bra, detta kan hänga samman med att P. velifera har inkorsats, men i genomsnitt är ovan angivna temperaturområde det som fungerar bäst. Det här är den Mollytyp som bäst tål lägre temperaturer.
Redan i orginalbiotoperna varierar utseendet hos denna art starkt med fyndorterna. Det finns helt ljusa exemplar och även nästan svarta. Från dessa djur kommer Midnatts-Mollyn. Inom deras naturliga utbredningsområden förekommer också hybrider mellan arterna. Det uppstår en intermediär population (med en blandning av egenskaper) av honor som kan fortplanta sig med hannar av andra arter (främst kombinationen latipinna-sphenops). Därvid uppstår endast honlig avkomma - Amazon-Molly - Poecilia (Mollienesia) formosa. Dessa naturhybrider får ses som exempel på den matroklina generationsföljd som ofta anges i böcker i zoologi. Vid avelsförsök i akvariemiljö har man emellertid inte lyckats kopiera en liknande hybridisering med de stammar som stått till förfogande.
Avelsformer förekommer, som är korsningsprodukter av albinistiska individer med bruna. Det uppstår då till en början ljusbruna och sedan gradvis rödare exemplar. Genom intensiv selektering, konsekvent inavel och kanske speciell utfodring fick man sedan fram en stam intensivt röda fläckiga djur. De är mycket vanliga ute i Europa, men jag har ännu inte sett denna färgvariant i Sverige.
I USA finns det många lokala farmer som tyvärr har släppt ut många odlingsformer och korsningar av latipinna i naturen. Detta leder till att man vanligen endast kan påvisa rena stammar i Mexico. Även naturliga korsningar av P. latipinna och P. mexicana är kända.
En vacker fisk som ger en svart färgkontrast i rymliga akvarier med inte alltför lång- eller storfeniga medboende. Egentligen inte någon riktigt bra nybörjarfisk, trots att den ofta rekommenderas som sådan. Håller man sig till skötselråden, då är den dock rätt tacksam att hålla och föröka. Bra algätare
Poecilia velifera (äldre namn = Mollienesia velifera) - Segelfensmolly
En praktfull fisk! Varje ägares stolthet. Utseende i allt väsentligt som för P. latipinna, dock att ryggfenan är betydligt högre och praktfullare. Denna art är också större, honorna är 20 cm och hannarna kan bli upp till 15 cm. Enstaka större praktexemplar har rapporterats i akvariehållning. Precis som för P. sphenops och P. latipinna förekommer gulaktiga liksom mer eller mindre svartfläckiga avelsformer. Det är dock oklart, om dessa går tillbaka till vildformers olika färgade populationer, eller om det rör sig om avelsprodukter som uppstått ur enbart hård selektion. Det finns i varje fall ett antal olika färgade avelsstammar. En litet större variant kan ha blekblått färgade fjäll men saknar den för hannar typiska orangeröda till rödbruna teckningen på huvudet och främre bukregionen. En annan mycket mindre stam kan istället ha extra betonad färg på dessa områden, varvid även honorna kan ha några rödaktiga punkter på fjällen på motsvarande ställen på kroppen!
Skötsel och odling i det stora hela lika som för P. latipinna, dock att denna art kräver litet högre temperaturer; 27-28 grader C är optimalt, eller i varje fall över 25 grader C. Detta är nog den mest värmekrävande arten bland Mollyerna. Ute i sina hemmavatten har genomsnittstemperaturer på 30 grader C uppmätts. Den här arten förekommer inte bara i flodsystemen, den påträffas på sina ställen långt ute i havet. Kan med framgång hålles och odlas i vatten med hårdhet ned till 7 dH. Man kan tillsätta salt i akvarievattnet för att optimera trivseln eller för att kompensera ett alltför mjukt vatten, men det är inte alltid nödvändigt. Mellan 1-2 matskedar havssalt per 10 liter akvarievatten kan provas. P.g.a. fiskens storlek behöver den stora kar på minst 400 liter fattningsförmåga, i alla fall då man vill få fram optimalt utvecklade, fullstora exemplar.
Arten har en intressant social struktur. Inte ens i ett kar på 2 meters simlängd blir det fler än en alfa-hanne. När den dominanta hannen försvinner så ersätts denne av en efterföljare, som såsom enda hanne i detta kar utvecklar den praktfulla utfärgning och ryggfena som kännetecknar en alfa-hanne. Den här ryggfenan kan vid stark upphetsning inte bara sträckas ut uppåt, utan även fällas framåt en bit över huvudet. Det är sällan man kan se fler än tre hannar som är igenkännliga som sådana. Hannarna utvecklas rätt sent, först efter 18 månader eller ännu senare uppnår de bästa av dem könsmognad. De ser faktiskt rätt länge ut som ofruktsamma honor. Om man håller arten i en alltför jämn och hög temperatur blir det en hel del dåligt utvecklade, tidiga hannar.
Den här arten föder 8 mm stora yngel var fjärde till var sjätte vecka i en för varje hona individuell, rätt konstant rytm. Det kan bli från 10 till upp till 100 stycken yngel per kull, beroende på honans storlek och ålder. Uppdragningen av ynglen är helt oproblematisk, dock att de de första dagarna gärna behöver en mängd alger av typen “grön vattenblommning”. Man kan utan vidare låta ynglen vara kvar i karet med de vuxna djuren eftersom dessa knappast jagar ungdjuren.
Denna fiskart vill ha övervägande växtbaserad föda, de är utmärkta algätare. Enligt vissa uppgifter bör man inte utfodra dem med levandefoder, annars utvecklar sig ungdjuren alltför snabbt och uppnår könsmognad för tidigt. Viktigt är stora mängder torrfoder och en massa algbaserad föda. Man kan t.ex. erfara följande foderrekommendation från en känd tysk odlare: De första fyra veckorna ges vattenloppor och maskar, sedan endast torrfoder.
Beträffande korsningar med Poecilia (Mollienesia) latipinna, se artbeskrivningen för denna. Då och då förekommer det i stora odlingar korsningar med Poecilia (Lebistes) reticulata. Vid dessa korsningar framkommer endast ofruktbara hannar, som dock uppvisar tilltalande färgmönstring.
Arten bör kanske helst hållas i ett kar för sig. Ute i naturen hittar man dem tillsammans med Gambusia puncticulata yucatana. En härlig och härdig fisk vars hannar har en unik, praktfull ryggfena. Jag får väl önska mig sådana till julklapp ... tillsammans med ett 800-literskar!
Poecilia petenensis (äldre felaktiga namn: Mollienesia gracilis, felaktig synonym till P. sphenops, Poecilia gracilis) - Segelfensmolly från Petén-sjön
Som ovanstående P. velifera i alla avseenden. Det är troligen inte den här arten som avbildats under detta namn i Akvarielexiconet av Riehl & Baensch (där kan man se Svärdsmollyn, numera P. kykesis). Det är numera helt säkerställt, inte minst genom Fred Poesers doktorarbete år 2002, att det rör sig om en egen art, vilket lett till att den ena typen av de mollyer som tidigare kallats P. petenensis nu har fått behålla detta namn, emedan den andra formtypen har fått ett nytt namn (P. kykesis, se nedan). Båda arterna förekommer i Petén-sjön i Guatemala. Även denna art finns inblandad ibland urfäderna till molly-odlingsformen "Black Molly".
Observera att det ursprungligen beskrevs TVÅ arter som fick samma namn! Detta beror på att det fanns flera synsätt kring nomenklaturen av dessa arter, samt att båda var mollyarter som förekom i Peten-sjön. Det var frågan om en kortfenig (”sphenopstyp”) samt en långfenig typ (”latipinnatyp”). Ursprungligen beskrevs dessa båda av Günther 1866 som Poecilia petenensis (kortfenig) respektive Mollienesia petenensis (långfenig, sedermera Svärdsmolly; P. kykesis). Reagan tyckte att båda liknade varandra och förde dem båda till Mollienesiorna. P. petenensis fick därför i enlighet med detta omförande ett nytt namn, Mollienesia gracilis. Rosen & Bailey däremot, som hade gett den andra arten namnet P. petenensis, ville inte godkänna denna art utan förde den som namnsynonym till Spetsnosmollyn, Poecilia sphenops! Detta var ett misstag. Man har numera återfört arten till Poeciliorna, Günthers artbeskrivning är således återigen den idag gällande. Arten återfick namnet Poecilia petenensis och kallas allmänt för Segelfensmolly från Petén-sjön.
Den långfeniga arten fick år 2002 en ny beskrivning och ett nytt namn, Poecilia kykesis. Se mera kring namnhistorian under beskrivningen för P. kykesis.
Poecilia picta (= Micropoecilia picta)
Kanske “veliferans motsats”? Det är frågan om en riktig minsting, som dock kan uppvisa ett oändligt antal färg- och mönstervariationer. Avbildad på foton får man ofta se gulaktiga fläckiga mönster med svarta inramningar, kommatecken och fläckar, men den som har hållit arten vet att mönstringen inte är begränsad till dessa färger. Några vill särskilja en övervägande rödaktig lokaltyp till en egen variant. De flesta exemplar är underbart pärlemorskimrande i olika färgnyanser. Det är alltså en litet spännande fisk att ha i akvariet, särskilt för den som vill ha något gracilare än en Guppy.
Typuslokaliteten är Demerara i Brittiska Guyana, men den förekommer även på Trinidad och i Brasilien. Den importerades av en klubbkamrat till mig till England och Tyskland 1981, varifrån den faktiskt trots svårigheterna med hållningen har spridit sig mycket snabbt till många hobbyodlares akvarier runt om i främst Europa. Den förväxlas ibland med Guppyer som har en mycket snarlik kroppsbyggnad men blir större. Pictan är som mest 4-5 cm, hannarna upp till 3 cm. Honorna har en typisk mörk fläck mellan ögat och ryggfenans ansats.
En liknande art från Brasilien, Poecilia (Mikropoecilia) parae sköts och odlas på nästan samma sätt. Man bör undvika för stora vattenbyten, dessa är utan överdrift bästa sättet att ta död på dem. Jag gjorde själv ett 30-%-igt vattenbyte en gång efter att ha varit borta hemifrån under två veckor. Ingen matning hade företagits under tiden jag var borta, alltså antog jag att vattnet skulle vara i någorlunda bra skick, men ändå behövde bytas litet. Alla vuxna individer tvärdog! Av denna anledning bör man endast företaga förändringar beträffande vattenvärden mycket långsamt. Trots att arten (arterna) stammar från bräckvattensområden verkar det som om mjukt vatten inverkar postitvt på välmåendet i akvariemiljö.
Honor blir dräktiga mycket sent, inte förrän vid 8 månaders ålder, hannarna blir könsmogna vid tre, ibland fem månaders ålder. De första kullarna ligger på 6 yngel, senare får de aldrig fler än 15. Detta har de gemensamt med vildformerna hos Guppyer, exempelvis Poecilia sp. Endler´s. Den stora avvikelsen beträffande tiden fram till honornas könsmognad skulle kunna bero på uppdragningen under akvaristiska förhållanden, inkvartering hos människan passar inte alla fiskarter. Många som hållit denna art beskriver att de förhållit sig litet sjukliga och att de endast fortplantat sig så att de knappt upprätthållit beståndet. Problemen förmodas vara foderrelaterade. För arten Poecilia (Micropoecilia) parae beskrivs från vetenskapskretsar att hållningen kan vara särskilt besvärlig: “Bottenglidare” föds, vilket man försökt avhjälpa med hjälp av hormontillsatser. Bättre vore nog vattenlösliga vitamintillsatser, då främst vitamin D3.
Man vet egentligen inte så mycket om vad den här arten egentligen kräver för att trivas. Man har ännu inte heller mera noggrannt analyserat de förhållanden som rådde hos de odlare, där arten lyckats fortplanta sig. Vanligt är att man lyckas hålla dem i två tre år, men sedan så dör de ut. Jag har faktiskt haft mina en längre tid, jag höll dem då i ett väl ingånget kar där jag varvade algbaserat (mycket spirulina) torrfoder med starkt proteinhaltigt smått levandefoder (exempelvis mikromask) och Moina. Trots att det inte är svårt att finna fodersorter som tas av både vuxna djur och yngel, är det beträffande Micropoecilierna dock frågan om arter vars hållning kräver litet fingertoppskänsla. Söta djur, men mest för specialister.
Poecilia reticulata (äldre namn = Lebistes reticulata) - Guppy
Den här arten klarar sig trots otillräckliga hållningsvillkor och i små kar, därför får den ofta attributet nybörjarfisk. Ursprungligen kommer den från kusttrakterna kring nordöstra sydamerikas öar, men har av människohand spridits över hela jordklotet till områden där den också klarat sig och gett upphov till olika förvildade populationer. Ibland har det varit närheten till kärnkraftverk eller naturliga värmekällor som möjliggjort att guppyerna härdat ut, men även på andra naturliga orter har utsatta guppyer kunnat föröka sig och ge upphov till livskraftiga populationer. Många av dessa importeras idag och säljs under beteckningen “vildguppy”.
Självständiga populationer finns bekräftade under flera efterföljande observationsår bl.a. i följande länder och orter: Rumänien (flera orter med varma källor, thermalbad), Ungern (flera fyndorter med varma källor, thermalbad, i och omkring huvudstaden Budapest), Tyskland (urval: en population nära staden Köln, en stor population i Niederlausitz, flera populationer nära staden Cottbus, en stor population i floden Lippe vid staden Dorsten, Berlin), Nordholland (en population i Ijmuiden nära industriella värmeugnar), Sverige (flera ställen i mellansverige som dock ej varit fria populationer utan bevakade av människor), Nederländerna, Stor-Britannien, Österrike (bäckar och vattendrag nära Bad Villach, 25 gradigt vatten, denna population lär ha dött ut pga utplanterade ciklider eller desinfektionsmedel. Där fanns även svärdbärare och Makropoder), Italien, Södra Frankrike.
Förutom i dessa Europeiska orter har man funnit självständiga guppypopulationer även i följande länder: Kenia, Uganda, Nigeria, Sri Lanka, Kanada, USA, Australien, Cook-Islands, Fiji-öarna, Guam, Hawaii, Nya Zeeland, Palau, Papua-Nya Guinea, Tahiti, Västra Samoa (enligt Paepke 1988) samt i länderna Mexiko, USA, Indien, Madagaskar, Västafrika (enligt Petzold 1990). Ecuador, Ghana, Singapore och Gran Canaria anges även som fyndorter för isolerade eller utbredda populationer.
Guppyn är en mycket populär ungfödar-art med spetsigt huvud som jag tror att de flesta vet ungefär hur de ser ut. De vilda formerna är alla utom en jätteguppy-population betydligt mindre storleksmässigt än högavelsvarianterna och har mindre välutvecklade fenor. Antydan till svärd är dock inte ovanliga liksom starka färger och mönster. Många vilda populationer har hanliga exemplar som uppvisar mycket orange och svarta linjer och färgmönster, vilket enligt nyaste vetenskapliga rön är något som honorna föredrar vid urvalet av avelspartner. Populationerna ute i det vilda är dock starkt varierande, enhetligt utseende är knappast regel. Typiskt för de vilda populationerna är de s.k. påfågelsögonen, som även finns kvar i några mera kända högavelsstammar av vissa mycket populära färgslag. Idag finns även honor i de högavlade stammarna som uppvisar färger på fenor och ibland på kroppen. En ren akvarieprodukt. Vilda ursprungshonor är jämnt olivgrått färgade och har en relativt framträdande dräktighetsfläck som bildas när de uppnår könsmognad.
Lämpliga hållningstemperaturer för denna fiskart ligger mellan 18-30 grader, varvid temperaturer på maximalt 25 grader C rekommenderas för att man inte skall få alltför tidigt och dåligt utvecklade, småväxta hannar. Högavelsvarianter trivs sämre än de vilda formerna i ouppvärmda kar, även om de klarar detta utmärkt väl. Det enda som Guppyn inte klarar särskilt väl är plötsliga temperaturchocker.
Ursprungshabitaten är i alla tänkbara vattendrag; vanligen långsamt flytande dammar och lugna flodavsnitt. Man finner dem i både sött och bräckt vatten, de tidigaste fynden gjordes i kustnära saltvatten. Man har även funnit vilda Guppyer i små klara bergsbäckar. Beroende på härkomst behöver de vilda Guppyerna speciella miljöförhållanden för att trivas, alltefter härkomst av respektive population. Först efter flera generationer låter sig avkomman långsamt vänja sig vid andra förhållanden. Högavelsguppyer har mera enhetliga krav, men även dessa kan variera avsevärt mellan de olika stammarna. Som regel föredrar Guppyer hårt vatten, 10-30 GH är optimalt. Man kan kompensera bristande hårdhet med salttillsatser på 1 tesked till upp till några matskedar havssalt per 10 liter vatten, vilket i även i övrigt inverkar positivt på deras hälsa vid akvariehållning. Vid för låga salthalter kan de ibland lätt drabbas av parasiter av olika slag. Vid för låg vattenhårdhet fransar hannarnas stora fenor ut sig.
Yngelkullarna kommer i intervaller om 23-31 dagar, varvid genomsnittet är 28 dagar (mera nära 24 för vilda stammar). Honorna får 10-100 (eller i regel 15-40) yngel på ca 6 mm storlek. Svärdsformerna får ofta mindre yngel men fler i samma kull. För vilda stammar gäller oftast att unga honor får till en början enstaka yngel, sedan får de som mest runt 20 yngel per kull, sedan dör honan. Antal yngel beror på fodertillgång, temperaturförhållanden och honans ålder och storlek. Antal kullar är högre för de domesticerade högavelsformerna än för vildformerna p.g.a. i främsta hand den ökade livslängden, men även beroende på visst urval inom odlingen. Vid utfodringen inte särskilt kräsen, den äter gärna algbaserad kost med mycket animaliska ingredienser. Tar alla fodersorter, levande, torra och frysta, bara inte större pellets. Vid god utfodring och skötsel är ynglen könsmogna och fortplantningsdugliga redan vid två månaders ålder, vildformerna och kanske annars också en-två månader senare.
Jag har läst beskrivningar där det anges att Endlers ger yngelkullar på 40 st och fler yngel, jag betvivlar att det då rör sig om "renrasiga" Endlers. Jag är ganska säker på att det funnits någon form av inblandning av högavelsguppy i sådana bestånd. Den Endlershona som gett flest avkomma hos mig dog högdräktig med 19 foster i buken. Detta hade varit den största kullen för henne, om hon hade orkat föda fram den. Honan var då ca två år gammal och för övrigt fullt frisk.
Det i litteraturen och på andra håll vanliga påståendet att guppyer (och Endlers med, för den delen) har förrådsbefruktning är helt felaktigt. Sanningen är att honans ägg och de spermapaket som introducerats in i honan vid parningen lagras separat. Lagringstiden fram till att äggen befruktas kallas Diapaus. Det finns dock sädespaket kvar för senare befruktning, honan måste alltså inte para sig på nytt för att få nästa yngelkull. Se mera om detta under huvudrubriken för Poeciliidae: Familjen ungfödande tandkarpar. Risken för att få avkomma från en tidigare parning med en oönskad hanne är anledningen till varför de som odlar Guppy för utställningar och tävlingar ofta föredrar ”jungfruhonor”. Har honan aldrig parat sig tidigare har man möjlighet att kontrollera att avkomman härstammar från en hanne med fler önskade egenskaper. Betydelsen av att använda sig av jungfruhonor är dock något överdriven anser jag. Det är den senast parande hannen som får flest avkomma i kullen som föds närmast därefter, samt några ytterligare kullar. Att de flesta alltför sent separerar könen efter att ha hållit ynglen ihop är ett faktum som få odlare är medvetna om. Honorna kan ta emot säd från parningar vid strax efter två veckors ålder, det vet jag av egen erfarenhet … Tidpunkten då den första kullen föds är dock som vanligt, efter några månaders ålder då honan är fullt utvecklad.
På grund av att den odlats och avlats på alltsedan förrförra sekelskiftet finns det ett otal färg-, mönster- och fenformer associerade till denna art. Internationella standarder har upprättats och tävlingar har anordnats världen över sedan man på 20-talet ungefär började med selektivt urval av de exemplar man uppfattade som vackrast. Färger och mönster skimrar i alla regnbågens färger och genetiken bakom detta har utretts särskilt väl hos denna art, bland annat just därför att generationsväxlingen sker så snabbt. En underbart vacker fisk, inte bara för fantaster. Tyvärr gör den omtalade genetiken det omöjligt att bibehålla utseendet i renodlad form i ett hobbyakvarium om man inte besitter de nödvändiga kunskaperna i ämnet. Blandar man “fel” honor och hannar så “degenereras” utseendet inom några få generationer till diverse intermediära utseendeformer som alltmer liknar vildformerna.
Beträffande den tidigare i förbigående nämnda jätteguppyn så rör det sig troligen om Östrogenpåverkan. Detta enligt Dr. M. Schartl på Genetiska Institutet i Gießen, Tyskland. I en population hemmahörande i Ixtapa är det frågan om av människan utplanterade, förvildade stammar, vars hannar kan uppnå den imponerande storleken 7 cm! Även i Mellansverige har sådana extremt storvuxna exemplar rapporterats som en produkt av hållning i dammar eller brunnar utomhus året runt!
En praktfull fisk med framavlad oerhörd variationsrikedom i form och färg. Ryktet som “miljonfisk” respektive “nybörjarfisk” föranleder många att tro att den inte har några speciella krav som behöver tillgodoses vid akvariehållning. Men denna art har precis som alla andra egna krav på miljö, varierad kost och omsorgsfull skötsel för att må bra. Passar utmärkt för sällskapskar, dock att fenbitare måste undvikas som medboende.
Poecilia sphenops (äldre namn = Mollienesia sphenops) – Spetsnosmolly; avelsformen “Black Molly”
Hållning och odling i allt väsentligt som för Poecilia latipinna, är dock inte lika förtjust i lägre temperaturer. Odlingsformerna är också något mera värmekrävande än den rena vildformen, båda vill ha temperaturer på över 25 grader C. Spetsnosmollyn har funnits som akvariefisk sedan slutet av förrförra århundradet, den svarta odlingsformen som kallas Black Molly dök upp så tidigt som 1909. Den “Black Molly” som vi ser idag i affärerna är dock mest från en annan art, Poecilia latipinna. Denna känns lätt igen på den bredare ryggfenan och kallades tidigare för ”Midnattsmolly”. Jag redogör här för ”Black Molly” under rubriken Poecilia sphenops, eftersom denna art tidigare var vanlig under denna populärbeteckning. Sanningen är dock att det gömmer sig flera arter bland de fiskar som man kan finna/har funnits i handeln under denna beteckning. Som urfäder till ”Black Molly” räknas främst arterna P. shenops, P. velifera, P. latipinna och P. petenensis.
De tidigaste kända och berömda korsningarna utfördes utav odlarna Crencenty (New Orleans, USA) och Sternke. Crencenty anses ha fått fram de första ”Black Mollyna” med hjälp utav korsningar av diverse raser av P. sphenops. De första riktigt sammetssvarta högfeniga Black Mollyerna presenterades år 1934 efter att Sternke introducerade P. sphenops till aveln med ”vanliga” mollyer. Några år senare presenterades en form som kallades ”Svart velifera” eller Yucatan-Molly. Det rörde sig dock inte alls om någon velifera utan om att man avelsmässigt introducerade arten P. petenensis till nyss nämnda högfeniga variant.
Vildformen är till utseendet snarlik P. latipinna i kroppsformen, men saknar den stora breda ryggfenan. Förutom mönstring och färg som är snarlik latipinnans, så har sphenopsen dessutom ett antal tvärgående mörka band, och det gula färgpartiet är mest begränsat till buken. Hannarna blir över 4 cm och upp till över 10 cm långa, honorna mellan 5 och 12 cm.
En viss salttillsats, exempelvis 0,1 %, kan “kompensera” för alltför mjukt vatten och skötselfel som är vanliga hos nybörjare. En vanlig nybörjarfisk, men att tro att den inte har egna krav på miljön är fel. Liksom andra Mollyer så behöver den gott om simutrymme, minst 80-100 cm simlängd är nödvändigt. Vilda populationer kan vara litet kinkiga att få till att yngla av sig. Detta förklaras ha med näringstillgången att göra. Akvariestammar har en mera regelbunden rytm mellan yngelkullarna, 25-32 dagar. När algtillgången är god tillväxer ynglen snabbt. Se övriga Mollyformerna beträffande för tidigt utvecklade hannar. Dessa uppstår vid för jämna temperaturer över 25 grader C, även om arten gärna föredrar det litet varmt.
På senare tid är det alltfler som vill upphöja de många lokalformerna till artstatus. Det rör sig emellertid inte om några genetiskt isolerade grupperingar, så därför kan man verkligen ifrågasätta dessa bemödanden till finsystematiska avgränsningar. Detta gäller även för exempelvis de många svärdbärarpopulationerna. Genom fotografiskt eller annat avbildande försöker man ge sken av att alla hannar i respektive population ser ut på ett visst sätt, eller åtmindstone är snarlika varandra på det ena eller andra sättet. I verkligheten utvecklas bara några få hannar till färggranna extremer, dominanta alfa-hannar, vilket också kan observeras inom akvariestammarna.
Man vet inte längre ifrån vilka vilda populationer den svarta avelsformen Black Molly har framavlats, men man vet att flera olika mörkt fläckiga sådana är involverade. Även från dagens fläckiga vildpopulationer kan man genom urval så småningom få fram helsvarta individer.
Spetsnosmollyn är en underbart fredlig och rörlig akvariefisk, som kan sällskapa med både mindre och något större medboende. God algätare, men kan ibland bli litet mindre långlivad i hobbyakvarier. Detta gäller särskilt honor.
12. Poeciliopsis
Poeciliopsis är långsträckt byggda djur, vars hannar har särskilt framträdande och långa gonopodier. Alla arter har diskret, inte särskilt iögonenfallande mönstring. Mest lättskötta och tacksamma akvarieinnevånare. Några arter är känsliga ute i naturen. Dessa är Poeciliopsis occidentalis ssp. sonorensis som klassas som "VU" eller Vulnerable respektive Poeciliopsis monacha som man tror är utdöende men man vet inte säkert. Den senare klassas därför som "DD" eller Data deficient.
Poeciliopsis hnilickai
Den här arten är inte särskilt iögonenfallande tecknad. Den är inte särskilt stor eller har några framträdande fenor. Den har inga särskilda skötselkrav vid akvariehållning heller. Det är helt enkelt inget speciellt med den, förutom att den är en stimmande snabbsimmare. Jag har bara tagit med den här därför att den har ett kul namn. Varför döper man en fisk till P. hnilickai? Uttala det, den som kan …
Den bebor ett okänt område nära Ixtapa där den lever sympatriskt tillsammans med fiskar som heter Profundulus. Nu blev vi alla mycket klokare på denna fisk, eller … ?
Jo, en sak till: De kan få yngel redan vid två månaders ålder. Snabba rackare, som sagt.
13. Quintana, Scolichthys, Tomeurus, Xenodexia, Xenophallus
Quintana är långsträckt byggda, finlemmade fiskar som uteslutande förekommer på västliga Kuba, Havanna och Baracoa. Endast en art är känd, Q. atrizona. Arten anses som mycket ursprunglig. Den är ganska transparent, i mönsterväg har den endast några smala mörka tvärgående band och en svart dutt på de främre fenstrålarna i ryggfenan. Namnet åsyftar det speciella gonopodiet, som har en unik struktur. Inte mycket är känt om denna art som är ganska svår att få tag på.
Scolichthys är småväxta långsträckt byggda fiskar med diskret mönstring i form av mörka längsgående fläckar eller några svarta runda prickar. Hannarna har gonopodium. Några arter är kända som är utmärkt lättskötta i akvarium. Ställer inga speciella krav på foder, akvariestorlek eller vattnets beskaffenhet. Förökar sig villigt, ungefär som Guppyer.
Tomeurus är mycket ursprungliga, karpartade fiskar med långsmal kroppsbyggnad och egenartat, fyrkantigt huvud. Båda könen uppvisar långsträckta gälfenor, något påminnande om flygfiskarnas. Honornas analfenor är extra framträdande, stora och spetsigt utdragna. Båda könen uppvisar en dubbelsidig fjällplatte-struktur liknande den som sitter på Alfaro cultratus på undersidan av buken. Hannarnas gonopodium är förgrenat som hornen på ett hjortdjur. Observera att jag gjort ovanstående beskrivning av utseendet från en teckning, jag har ännu inte sett arten med egna ögon. Arten Tomeurus gracilis har importerats till Europa någon gång, men det är inte mycket känt kring hållning och förökning. Honorna lägger ungefär tre dagar efter befruktningen några ägg i olika utvecklingsstadier bland vattenväxterna. En mycket intressant utmaning för hobbyodlare som redan provat det mesta.
Xenodexia är långsträckta, ursprungliga fiskar som avviker starkt från övriga Poeciliider. De har ännu inte importerats till Europa, eller hållits i akvarier. Namnet betyder “främmande högerhand” och åsyftar den egenartat utväxta högra pectoralfenan hos hannarna. Denna är i motsats till den mera normala vänstra, utbildad som en hand med fingerliknande strukturer! Även gonopodiet är annorlunda med sin “skruvdrillade” randning. Denna intressanta fisk har ett mycket begränsat förekomstområde i klara flodbäddar inom den höglänta delen av Guatemala.
Xenophallus är fiskar som till utseendet ser ut som något mellanting mellan vildformerna hos Molly och Guppy, de har spetsigt huvud och stora ögon. Huvudet är litet och fenorna sparsamt utvecklade. Färg och mönster är dock ingenting i jämförelse. De är närmast grågula och hannarna har en mindre gul och svart randformad teckning i ryggfenan. Hannarna har ett relativt långt gonopodium som bäres tryckt intill kroppen. Förekommer i några atlantiska kustområden med snabbflytande vatten. Den enda kända arten Xenophallus umbratilis hålles ibland i akvarier i Europa.
Artikeln uppdaterad 31 Augusti 2004
Till artikelindex |
|
