 | Innehåll - Akvarier |  |
| Logga in | |
Glömt ditt lösenord?
|  | Artiklar - Akvarier |  |
Fiskar
En gammal goding - Cyrtocara moorii (Boulenger 1902)
Skapad av Björn Ander - Kumla
![[Bild]](artiklar/ag/9208_1_s.jpg)
Cyrtocara moorii
| |
Cyrtocara moorii, eller Blå delfinciklid som den ibland också kallas, är en av de ståtligaste fiskarna från Malawisjön. Den kan bli rätt stor, upp till 23 cm. C. moorii är, som det svenska populärnamnet anger, blå. Den är blå över hela kroppen, utom läpparna som på äldre exemplar blir läckert rosa. Som ungdjur har de två mörka fläckar på varje kroppssida och de är inte fullt lika blå som de vuxna. Honor kan ibland ha yngeldräkten. När hanen blir upphetsad, t ex vid lek eller revirstrid, kan man urskilja ett antal tvärstreck på kroppen.
Det man känner igen fisken på är ändå hanens ibland rätt stora pannpuckel. Största skillnaden mellan vildfångade och odlade exemplar är just pannpuckeln; vildfångade har en större och framförallt mer framåtriktad puckel. Det passar de rätt bra i faktiskt.
Cyrtocara moorii förekommer i Malawisjön i Afrika, men även i en förhållandevis liten sjö precis söder om Malawisjön som heter Malombesjön (Lake Malombe). Till Malombesjön rinner Shire River, som är Malawisjöns enda utlopp. Vuxna exemplar av C. moorii är vanligare större i Malombesjön än i Malawisjön.
Den blå delfincikliden har gjort sig känd som en snyltare. Dvs den förföljer stora ciklider, t ex Fossorochromis rostratus, som tuggar genom stora mängder sand i jakt på något ätbart. Ibland missar F. rostratus någon munsbit och då är C. moorii framme direkt och tar för sig. Man har bara observerat en vuxen C. moorii omkring varje "värd". Det verkar som om själva
värdfisken är C. moorii:s revir. De har alltså inget fast revir, så att säga. De kan, enligt Ad Konings, följa efter samma värd i upp till 30 minuter.
När jag bestämde mig att skaffa Malawiciklider till mitt 375-litersakvarium, var C. moorii en av de första arterna jag kom fram till att jag ville ha. Sammanlagt sju ungdjur köptes in från totalt tre olika akvarieaffärer. Två exemplar var ungar efter vildfångade föräldrar och det syntes verkligen. De var alltigenom mycket blåare och hade finare kroppsform. De andra hade lite svarta pigmentfläckar både i fenor och på kropp och de såg vuxna ut i kroppsformen fast de inte var större än sex till sju cm. När ungdjuren sedan växte upp visade det sig att de två finaste var ett par, så jag sparade dessa tillsammans med den finaste honan och bytte in resten mot ny fisk.
Drygt ett år efter införskaffandet plockade jag upp en hona med yngel i munnen. Hon spottade tyvärr redan i baljan som jag hade henne i under den lilla transport mellan akvariet, som nu hade utökats till ett 720-litersakvarium, och yngelakvariet. Jag vågade inte ha honan tillsammans med ungarna, så hon flyttades tillbaks till 720:an. Honan hade vuxit till ca tolv cm och hanen en bit över 15 cm. Ynglen var ca en cm långa och ljust färgade med mörka prickar. När de släpptes ner i yngelakvariet var de till en början lite rädda av sig och låg efter botten. Efter några dagar var de lite tuffare och kastade sig över den mat de fick, som i huvudsak bestod av nykläckt Artemia.
Ungarna växte med rätt god hastighet och utan att någon halkade efter eller drog ifrån i storlek. Då jag skulle iväg på semester i två veckor, flyttades ungarna efter en tid till 375:an, som nu blivit uppväxtakvarium för diverse fiskarter, bl a Ancistrus-malar och Labidochromis caeruleus (Lab sp "Golden"). Detta gjordes för att det inte skulle bli för tätt i det lilla akvariet, som inte var på mer än ca 50 liter. Man vill ju underlätta för sina semestervikarier så mycket som möjligt genom att minimera vattenbyten och sånt.
Ynglen växte fint under semestern och vid två månaders ålder var de tre cm inklusive stjärtfenan. De var silverfärgade på hela kroppen med ett metalliskt skimmer. Efter ytterligare en månad hade de största, som börjat växa ifrån de andra, blivit fyra cm. Efter återkomsten från semestern byttes 50% av vattnet två gånger i veckan. Vid sex månaders ålder var de största sju cm. De såldes till privatpersoner och affärer. Jag lyckades dra upp 41 yngel till säljbar storlek.
Jag har mina vuxna djur i ett 720-liters akvarium tillsammans med andra "haplisar", Mbunas och fyra st Synodontis njassae, som är en mal som lever i Malawisjön. C. moorii klarar sig utmärkt i den här blandningen av fisk och leker då och då. Hanen är en av de större med sina 16-17 cm. Sammanlagt finns det ca 40 mer eller mindre vuxna fiskar i akvariet.
Bottenmaterialet är faxegrus och filtreringen sköts av två st kraftpaket a' la Eheim som pumpar 1200 liter i timmen vardera. 50% vatten byts varje vecka.
Det var länge sedan jag tog upp honorna när de har lekt, så nu börjar de klara sina yngel längre och längre. De spottar ut dem ibland vid matdags, för att dels själva få sig en efterlängtad bit mat och dels för att ynglen ska få lite mat, och försvarar dem så gott de kan. Men det är inte lätt. De fyra Synodontis-malarna börjar så fort de känner lukt av mat simma runt i hela akvariet i jakt på föda. De skrämmer då upp ynglen som ligger tätt efter botten så att dessa simmar rakt upp mot vattenytan i panik. På vägen upp står många fiskar och lurar bl a Sciaenochromis ahli som inte tvekar att ta för sig av extrakosten. Men de är kul att honorna försöker i alla fall.
Den som vill skaffa sig en grupp Cyrtocara moorii bör tänka på några saker. Eftersom fisken blir rätt stor bör akvariet inte vara mindre än 300 liter. Täta vattenbyten bör göras när ungdjuren växer upp.
Det finns flera arter i Malawisjön som är ganska lika C. moorii och som kan uppfattas som rivaler. Dessa är:
Placidochromis electra som jag hade ihop med C. moori förut, men de slogs för mycket (jag har hört att det kan gå bra också); Protomelas annectens och Otopharynx selenurus, som är ganska ovanliga ciklider i akvarieaffärerna. Dessa tre arter har det gemensamt med C. moorii att de också följer efter en sandgrävande ciklid i jakt på något ätbart. Dessutom är det inte så stor skillnad på könen hos de fyra arterna som hos de flesta andra "haplisar", honorna är ibland lika blåa som hanarna. De tre sistnämnda är liksom C. moorii blåa.
Avslutning
Sammanfattningsvis kan jag säga att Cyrtocara moorii är en snäll ciklid som inte gräver nämvärt och som äter allt som bjuds. Den är lätt att få i lek, fast ungarna kan vara känsligare än t ex Mbuna- yngel, men det går bra om man bara ser till att sköta de så viktiga vattenbytena.
Tidigare publicerad i Ciklidbladet 8/92
© Denna artiklel är tidigare publicerad i Ciklidbladet, medlemsorgan för
NCS - Nordiska CiklidSällskapet. Texten får brukas för icke kommersiellt
ändamål förutsatt att källa och författarens namn anges.
Till artikelindex |
|
![[Bild]](artiklar/ag/9208_1.jpg)