 | Innehåll - Akvarier |  |
| Logga in | |
Glömt ditt lösenord?
|  | Artiklar - Akvarier |  |
Sjukdomar och andra problem
Koppar och akvarier - går det ihop?
Skapad av Christina Ghiasvand
Koppar i vattnet – både bra och dåligt
Koppar är ett nödvändigt gödningsämne för växter och det saknar inte heller positiv betydelse för fiskar och andra djur. Emellertid finns kopparförgiftningar beskrivna för både akvarieinnevånare och människor. Resultatet motsvarar tungmetallförgiftning och följer även detta mönster vad gäller anrikning i kroppsliga vävnader. Men då frågar man sig: Är koppar verkligen något man skall tillföra i ett akvarium? Är det inte skadligt för ryggradslösa djur såsom t.ex. snäckor, kräftor och räkor?
Beträffande skadliga värden så varierar detta starkt beroende på miljöfaktorer och djurart. Människor är ganska toleranta inför kopparförgiftning, men djuren har en mycket starkare känslighet än oss. Vissa djurarter, exempelvis fiskar, reagerar mycket lättare med kopparförgiftning än andra. Lägre stående djur och exempelvis parasiter reagerar snabbast, vilket utnyttjas flitigt inom akvariermedicinen.
Koppar nämns alltså som en viktig förgiftningsorsak i akvariesammanhang. I många veterinärhandböcker beskrivs det exempelvis som ett resultat efter användning utav Kopparsulfat (se nedan om kopparmediciner) vid samtidig vattenhårdhet understigande 10 DH. Samtidigt får man komma ihåg, att kopparn fäller ut lättare i form av olösliga hydroxider och karbonater i vatten med höga pH-värden.
Följande värden för (fritt) koppar verkar relevanta (tagna ur en tysk handbok för akvarievatten av Krause):
Undre gränsvärden för skador på:
Alger och bakterier: 0,03 mg/l
Högre vattenväxter: 0,08 mg/l
Fiskar: 0,10 mg/l
Det är dock skillnad på koppar och koppar: Fritt, icke-komplext koppar har en hundra gånger starkare giftverkan än kelaterat koppar, vars giftighet i jämförelse brukar anges till ca. 1%. Detta har man konstaterat med hjälp av tester på vattenloppor. Dessutom tillkommer det faktum, att fritt koppar i ett inkört akvarium genom nyttobakteriernas inverkan, väldigt snabbt landar i filterslammet respektive upptas i växterna. I den form som det föreligger i gödningsmedel, alltså i form av kelaterat koppar, är det således helt ofarligt i lagom doser.
Det finns fler risker för bottenlevande akvarieinnevånare än för frisimmande, vad det gäller toleransen inför koppar. Sjöstjärnor, sjöiglar och andra lägre stående djurarter reagerar mycket känsligt på koppar. Man har testat på sjöstjärnor m.fl. och funnit att den sjöstjärna som hängts upp i ett snöre i akvariet tolererar högre kopparhalter än sjöstjärnan som kryper runt på akvariesanden och utsätts för kopparn där. Det är nämligen så att kopparn fäller ut i form av kopparkarbonat och sedimenterar sig i form av mycket fina partiklar på bottnen i akvariet. På så vis tvingas ju sjöstjärnorna att komma i ständig beröring med dessa partiklar, när de kryper runt på bottnen i sina fodersök. Även många filtrerare som insuper akvarievattnet, får i sig kopparpartiklar genom att de filtrerar ut dem ur vattnet! Därmed anrikas kopparn i deras kropp.
Kopparhaltiga mediciner:
Malakitgrönt är ett vanligt förekommande samlingsnamn för kopparhaltiga ämnen i fiskmediciner och medicinblandningar. Det förekommer i tre former; dels som Kopparoxalat (giftigare, kallas ibland ”Zinkfritt oxalat”) och dels som Kopparklorid (mindre giftigt). Välj därför gärna det senare alternativet om möjligt. Även Kopparsulfat (giftigare än både Kopparoxalat och Kopparklorid) är vanligt i mediciner, detta utfälls (se texten) särskilt lätt på diverse objekt i ett akvarium. Men vem bryr sig om att skrubba rötter och byta bottensand efter en behandling ...?
Detta får en att tänka till, eller hur? Medicinera därför inte utan anledning - och aldrig utan riktig diagnos! Många mediciner, exempelvis Niclosamid eller vissa kopparhaltiga mediciner, är dessutom närmast vattenolösliga och fäller ut och avlagrar sig i naturen efter utsläpp.
Anriknings- och sedimenteringsproblematik
Akvarister bör lämpligen ta till sig att det har funnits kroniska kopparförgiftningar beskrivna: Då har det i flera fall varit frågan om att kopparn fällt ut i bottensediment och andra substrat och anrikats där. Kopparjonerna bildar svårlösliga karbonater och hydroxider. Efter ett antal behandlingar så var problemet ett faktum. Egentligen borde vatten från kar där det medicinerats med kopparhaltiga mediciner behandlas som riskavfall! Detta säger jag på fullaste allvar. Behandla därför gärna i ett mera lättrensat karantänkar - för miljöns och för fiskarnas skull. En ytterligare riskfaktor är gödning med kopparkelat i akvarier och dammar där man använder sig utav UV-filtrering.
Beträffande kopparförgiftningar så såg jag senast sådant på zoo-akvariet i Berlin när jag var där på 70-talet. Då visste man inte så mycket om detta ännu. Symptomen var mera som ett resultat av kumulativ effekt, snarare än en akut förgiftning. Detta är mycket sällsynt. Analyserna som bekräftar att det verkligen rör sig om kopparförgiftning är dessutom väldigt krävande och dyrbara. Symptomen på kopparförgiftning skiljer sig inte nämnvärt från förgiftningar av andra tungmetaller. Därav problematiken. Då är det lättare att dra slutledningar ur bottnens beskaffenhet (upprepad, kumulativ medicinering) osv.
Man bör komma ihåg följande omständighet i sammanhanget: Växter utsöndrar själva och vi människor tillsätter gärna kelatorer i t.ex. gödningsmedel och vattenberedningsmedel i akvarievattnet. Kelat eller komplex är mycket lösa sammanfogningar av olika ämnen. De kelatorer som har metall, ex.vis. koppar eller järn som bas, sönderdelas lätt vid användning av UV-ljus eller då de utsätts för detta av naturliga skäl. Detta leder till frigörande av metallerna. Doserat koppar- eller järngödningsmedel blir då overksamt i bästa fall. Detta sker relativt snabbt.
Koppar i vattenledningsvattnet
Det kan bli problematiskt, då man i huset har gamla kopparbehållare som tjänstgör som varmvattenberedare eller när de innehåller värmeväxlare tillverkade av koppar. Man har kunnat uppmäta skrämmande höga värden på 2-15 mg/liter vatten! Även kopparrör kan tillfoga vattenledningsvattnet koppar i denna kaliber. Denna förgiftningskälla nämns ofta i akvariemedicinsk litteratur. Sådana kopparhalter klarar inte ens det bästa vattenberedningsmedel av att neutralisera. Då hjälper det bara att söka sig en annan vattentäkt eller att använda sig utav nattståndet, avhällt vatten. Ett helt säkert alternativ är att använda sig utav helt avsaltat vatten. Vid användningen av ett jonbytarfilter minskas risken att man får ned koppar och zink m.fl. riskabla tungmetaller i akvarievattnet. Filtrering över aktivkol adsorberar Zink men inte Koppar.
Koppar som gödningsämne
Koppar räknas till spårämnena eller mikronäringsämnena. I varje fall i akvarier med mycket växter kan man utan vidare tillföra koppar som gödningsmedel i mängder på upp till 2 µg/l (kelaterat) Cu per vecka. Denna mängd är det minsta man behöver för att inte växterna skall börja uppvisa bristsymptom. Brist på koppar ger (till-)växtstörningar hos växterna. Topparna dör och växten förmultnar på kanterna (bladens äldsta delar). Mellan bladnerverna uppstår områden som är tomma (som ett nät eller galler). Stammens topp dör. Koppar ingår i diverse viktiga enzymer: Fenolas, Tyrosinas, Ascorbat-Oxidas, Cytokrom-C-Oxidas osv, vilka kontrollerar flera viktiga processer.
Till artikelindex |
|
